I morse när jag åt frukost på Hotel Mäster Johan i Malmö ögnade jag igenom Svenska Dagbladet. Den var i 35 år mitt "liv och husorgan". Men sade upp prenumerationen för några år sedan..När ja läste rubriken både på första sidan och i Kulturbilagan: "Nu lär vi oss döda - igen"  satte jag kaffet i halsen. Artikeln/reportaget var 6 sidor långt och efter två sidor gav jag upp. En tafatt lam artikel. Men det må vara - det är rubriken jag protesterar mot. Först och främst lär man sig i "lumpen" att försvara sitt land. Självklart. Sedan så ska regering och riksdag se till att vi avhåller oss från krig. Att bli dödad är den värsta och yttersta konsekvensen för den som anfaller vårt land. Behövs det i ett sådant läge - så måste man döda sin angripare. Att själv bli dödad är också en konsekvens om vi befinner oss i en sådan konflikt.
Därför reagerade jag mot valet av rubrik.

Nåväl nog med gnäll, istället kommer jag osökt in på det där med officer och gentleman! Stämmer det? Idag är det ju faktiskt så att vi har flera kvinnliga officerare och då kanske det ska heta Officer och Gentlegender eller något liknande. Men faktum är att många officerare är väldigt artiga. Och belevade. Jag vet. Av erfarenhet. Usch nu låter jag sådär gammal och vis igen, det är inte meningen men jag kan ta ett exempel av många.

Häromdagen satt jag på ett av mina kaffaställen på Birger Jarlsgatan i Stockholms city. Jag var långt långt borta. Plötsligt hör jag någon som säger "hej Daisy" och där står en vän i officersuniform, stilig, tjusig och väldigt artig. 

Han hade bråttom, men tog sig ändå tid att hälsa. Det är en officer och en gentleman.

Men jag har också det motsatta exemplet. För ett antal år sedan hade jag en god vän som också var officer. Han bad mig göra honom en tjänst, att kolla på en present till en av hans döttrar som skulle fylla jämt. Det skulle vara något designat dyrt och fint. Självklart gjorde jag det. Tog mig till butiken som låg en halvtimmes promenad bort, Gick och tittade och reserverade den i butiken. Senare när han ringer, så berättar jag detta för honom och att jag reserverat det. Han blev glad och säger att han ska gå och köpa det.

Så ses vi några timmar senare. Han har då varit i det stora varuhuset och köpt presenten till sin dotter. Och jag tänker, kanske han har med sig något litet till mig som uppskattning?!?!?!?!

Jo jo det hade han. En plastkopp från en övning han precis varit med på.

 

Så var det med den gentlemannen.

Jag är på roundtrip light. Och med det menar jag en resa söderöver i vårt vackra land. Inte nog med att det är en roundtrip den är spontan också. Satt mitt i sängen i söndagskväll och tänkte: nä jag vill åka någonstans. Men utomlands ville jag inte. Kom ihåg någonstans i bakhuvudet om det Blå Tåget. Så då bokade jag det från Stockholm till Göteborg.

Vilken ljuvlig upplevelse. Nationaldag, solen stod högt på himlen och tåget tuffade ner mot bästkusten. 4,5 timmar i den blå salongen. Skrev reportage på 8000 tecken med Södermanland som utsikt. Makade mig till matsalen när magen började kurra. Med vackra vita linnedukar och vackra bestick. Och för att inte säga maten, som lagas där. Inte plastförpackat, släng dig i väggen SJ. Helt fantastiskt.
Efter 4,5 helt underbara timmar kom jag in till Göteborg och gick den lååååånga vägen på fem minuter till hotel Pigalle. Och lika bortskämd blev jag där.

Tänkte att jag aldrig varit i Falkenberg så då åker jag dit. Och det gjorde jag. Vilken fin stad. Dock öppnade sig himlen ordentligt och i vanlig ordning hade jag bara ballerinas med. Korkad som jag är.
Men "simmade" in i mina orangea Tory Burch i en skoaffär och kom ut med ett par gummistövlar på fötterna. Nöden har ingen lag.

Just i detta nu är jag i Helsingborg. en av mina favoritstäder. Här hade jag bokat in mig på Hotel Helsing. Fick ett sött litet rum med stor säng och trevligt möblerat. Sugen på kaffe, som jag alltid är, tog jag koppen med ut och precis då KOM SOLEN. Två ur hotelpersonalen följde med ut och torkade av bord och stolar och kom med härliga sittkuddar. Mycket tillmötesgående.
Vi pratade och de frågade vilket rum jag fått. Och så tittade de på varandra. frågade om de fick flytta mitt bagage och jag tänkte, jo men visst. jesses vilken överraskning när jag kom tillbaka till hotellet. Hörnrummet med utsikt över Stortorget, Sundet och Kärnan. Underbart rum vackert inrett med precis de där extra små detaljerna som kan göra en hotelloman överlycklig i kropp och själ. Så enormt fint och servicemedvetet gjort. Nu kommer jag ju tillbaka hit.

 

Imorgon går resan vidare mot.....

Jag skulle haft en storebror, David. Han var föddes tre år före jag föddes Min mamma berättade det för mig när jag var 6-7 år. Hon berättade inte alla detaljerna då, men de fick jag veta vid senare tillfällen. David var dödfödd som man sa då. Jag kommer ihåg när mamma berättade att hon kände att något inte stod rätt till i magen, något hade hänt. Men detta var några år in på 1950-talet och fosterdiagnostiken var inte som idag. Inget fel, sa man på Kvinnokliniken när hon sökte. Du har en halt vanlig graviditet och kan föda som vanligt. Så fick hon värkar och David kvävdes på vägen ut. På den tiden fanns ingen terapi efter att något sådant hänt. Man lade närmast locket på. Men mamma kom aldrig över det. David fanns alltid med henne. Att förlora ett barn är något av det mest fruktansvärda som kan drabba en mamma och pappa. Och trots att min bror David inte levt så var det en sorg för mina föräldrar.

Mamma berättade om när hennes egen bror hittades död, knappt 40 år. Och om hur mormor reagerade. Hon var outtröstlig. Och jag kan höra mammas ord: - En förälder ska inte begrava sitt barn.

Nu undrar ni säkerligen varför jag skriver om detta så tunga ämne.
Det har sin förklaring. Vänner till familjen förlorade sin 18-åriga dotter för några veckor sedan. Det som absolut inte ska hända, hände. En ung kvinna som har hela livet framför sig rycks bort. Jag lider så med hela familjen. och undrar hela tiden: varför.

På begravningen pratade rabbinen och han sa något jag tänkt väldigt mycket på: - Vi förstår inte och frågar oss hela tiden varför. Jag har sökt i alla skrifter, jag har verkligen försökt hitta någon förklaring på varför. Men det finns inget svar på varför.

Hur kan man leva vidare när något outhärdligt händer?  Fina söta vackra smarta unga kvinna. Varför?
När det värsta händer, hur fortsätter man leva?