Handen på hjärtat, det är faktiskt alldeles för LITE fjäsk i Sverige. Om det har jag skrivit förr. Och sagt. Och jag står fortfarande för de orden - DET ÄR ALLDELES FÖR LITE FJÄSK I SVERIGE. Innan ni blir skogstokiga och bläddrar vidare till en annan blogg eller stänger ner datorn, så ska jag berätta hur jag tänker.

Jag menar ju inte det negativa fjäsket, eller det som vi här i Jantelandet kallar fjäsk. För någonstans så blir svenskar närmast generade eller illa till mods när de får en komplimang, uppskattning eller beröm. Men det är ju inte riktigt klokt. Nä se vi borde lära oss här i kalla Norden att ta emot det med öppna armar och bli "lite till oss" istället. Tänk så gott det är för kropp knopp och själ. För att inte tala om självförtroendet.

En sak till som det är bra för, det är att ge uppskattning, att ge beröm och till och med fjäska på. Jag har aldrig lärt mig det där med att hålla igen på sådant. Säger mer än gärna till en expedit eller servitris att hon/han har snyggt nagellack eller är en fena på att ge god service. Varför i all sin dar ska jag inte säga det, om jag tycker så? Ge mig ett enda skäl?

Vissa dagar strör jag runt med "fjäsket" och ser att någonstans långt därinne hos mottagaren så kommer stoltheten och lyckan fram. Och det gör mig så glad.

En gång för väldigt länge sedan, på den tiden jag var anställd, fick jag höra att jag gav för mycket komplimanger. Har ni hört något så korkat! Kan man verkligen göra det? EN sak är i alla fall säker, när jag ger komplimanger så menar jag alltid dem. ALLTID.

Nu säger jag det igen, det är för lite fjäsk i Sverige. Hörde ni?

I flera dagar har jag varit uppe med tuppen. Det tillhör verkligen inte vanligheten - då jag har svårt att somna. Om det har jag bloggat så många gånger. Jag ska förskona er. Däremot är det helt otroligt att vara uppe när andra människor vaknar. Jag som är ovan, noterar saker som jag aldrig sett tidigare. Bara det är ju kul. Och när jag då jobbat med möten med mera i flera timmar och tittar på klockan i tron om att den är typ 16 - 17, ser jag till min förskräckelse att uret endast är 13. Å andra sidan har jag fått mig tilldelat massor med timmar, bara sådär.

Visst är det förunderligt hur olika vi människor är på jorden. Kanske tur det, annars hade det väl varit sanslöst trist med en befolkning som alla är stöpta i samma form. Men de där som gnäller och inte kan glädjas åt andras framgångar eller tillgodokommanden, det är dem jag förundras över. Ni vet säkert själva vad jag menar. Nu när jag försöker ändra min livsstil, äta bra och nyttigare samt promenera varje dag, då kommer kommentarerna. De är inte många, tack och lov, och de har olika karaktär. Det tar jag givetvis, men vissa av de så kallade goda råden har jag så svårt för.

Självklart förstår jag att de flesta menar väl. Många vet ju inte heller min resa jag gjort genom alla åren. Med bantningar, fastekurer, viktväktarna och två magsäcksoperationer. Om det är något jag vet så är det allt om kost och motion. Sedan att jag lider av övervikt och inte lyckats/klarat att någon gång hålla vikten - gör säkert att många tror sig veta att jag brister i kunskap. Men se är det något vi överviktiga är specialister på - så är det kost och motion.

Man kan ge goda råd på flera olika sätt. Man kan kommentera framgång på många olika sätt. Min gode vän Henrik, som själv gjort en fantastisk resa med omläggning av livsstil, kost och motion han kan det där. Han gläds med mina 7 centimeter som försvunnit från midjan och sa igår: Daisy, skitbra jobbat. Viktigt att du äter dig mätt och att du gör precis som du gör. Promenerar och äter på fasta tider. Kanon Daisy. Och många av mina vänner är verkligen peppande och det lägger sig som bomull kring hjärtat. Jag lovar.

Energimissbrukarna, de som klankar och ser tristess och tråkigheter istället kan jag vara utan. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på sådant. Eller hur!

Förresten så hade jag mina boots med nitar på idag. Rätt häftigt med kärringen som promenerar runt på stan mellan möten i nitar. Tycker jag själv. Så det så.

Tack för att du läser min blogg och önskar en fin torsdagskväll

Den finaste mannen jag någonsin träffat är min exmake, mina barns pappa. Aldrig någonsin gjorde han något som en man inte ska göra, aldrig sa han något fult eller gjorde något dumt mot mig eller någon annan människa. Jag vet för vi var tillsammans i nästan 22 år. Nu kanske det är någon som tänker, jaha va bra. Varför fortsatte ni inte vara gifta då? Om det tänker jag inte skriva, utan bara konstatera att det handlar inte om elakheter, trakasserier eller något sådant. Slut om detta.

Och ja kära kära läsare. Det finns många bra och fina män. Men jag ska också erkänna att jag under årens lopp mött många rötägg till män. Riktiga sådana. Med det sagt, vill jag härmed säga med handen på hjärtat, att jag aldrig personligen varit utsatt för något brottsligt. Alltså ingen man har någon gång gjort något brottsligt mot mig. Däremot har en hel del män betett sig som vidriga snuskpellar. Och det är ju inte brottsligt. Jag kommer senare till detta. Men i min omgivning känner jag flera kvinnor av alla åldrar som varit med om brottsliga saker, män som våldtagit inom hemmets lyckta dörrar, tafsat och gjort saker som jag inte ens vill skriva om här. Sexuella trakasserier. Allt mot kvinnans vilja. Ok, att tafsa är inte brottsligt - nä - men det är fel och inte ok. Ska vi vara överens om det?

Metoo-rörelsen, som jag kallar den, tog fart för några dagar sedan. Den synliggör något som alla vetat om, inte pratat om och framför allt sätter den fokus på något oerhört viktigt. Att kvinnor nu säger ifrån. Och ni män som läser min blogg, det handlar absolut inte om att vi kvinnor vill att man tycker synd om oss. Nej - vi synliggör att många män har behandlat kvinnor som skit under många många många år. Jag hoppas innerligt att det tar slut.

Ja, det finns vissa män som är sjuka. Alltså lider av någon störning så att de har vanföreställningar om kvinnor och sexualitet. Men det är inte de männen vi talar om. VI talar om helt vanligt män. Grannen, kompisen, pojkvännen, maken, brodern, pappan, chefen och flera flera andra. Helt vanlig män alltså. Som tar sig rätten att behandla kvinnor som de vill. Som tar sig rätten att tafsa på en kvinna bara för att han är man och hon är kvinna. Och det är inte ok.

Det är den konkreta behandlingen som jag pratar om här ovan. Den som syns och nu också hörs. I metoo. Men jag vill också prata om de mindre konkreta handlingar som män gör. Ni vet de där gliringarna, den där blicken på brösten eller rumpan eller till exempel uttrycker sig snuskigt. Trots att man säger till att man inte vill ha det så, vill inte lyssna, vill inte höra. Han den där som glor på dina bröst, när du pratar med honom. Vad jag vet så finns ögonen i ögonhöjd och inte i brösthöjd? Är det så svårt? Eller han som inte kan låta bli att kommentera din rumpa när helst han tycker det är ok.

När jag var dryga 25 år jobbade jag på reklambyrå. Det var mitt livs jobb och utmaning och jag var själaglad när jag fick jobbet som VD-assisten och projektledarassistent. Lite som chefens högra hand. Och allt var bra, tills det att den nye påläggskalven började. Han som blev som en tupp bland hönor på kontoret. Han som struttade omkring i sin tro att han inte bara var guds gåva till kvinnorna utan även guds gåva till VDn.

Han hade alltid vit skjorta och vinröd slips. Än idag ryser jag av bara tanken. Det var alltid vid kopieringsmaskinen det hände. Den var placerad i mitten av kontoret synlig för alla. Tänk att han alltid skulle kopiera när vi tjejer skulle kopiera. Annars kunde han minsann inte tänka sig att göra sådana enkla ting. Det fanns ju personal till sådant. Men kopiera det ville han. Så tryckte han sig tätt inpå en, eller böjde sig över oss tjejer och åt upp oss med blicken och viskade saker i ens öra. Han fortsatte månad efter månad med sitt äckliga vidriga sätt. Han var ju vice vd och gjorde som han ville. Fy f-n säger jag.

Sedan har vi den där mannen jag var trolovad med. Som bara någon tid efter vår trolovning satt framför datorn och tittade på kvinnliga underliv. Och satte ut en kontaktannons där han sökte sex med flera kvinnor samtidigt. Medan jag sov gott i rummet bredvid. Det är också kränkningar. Vidrigt är bara förnamnet.

Jag kan fortsätta, men då blir mitt inlägg ännu längre, och det är inte riktigt meningen. Vad jag vill ha sagt, är att INGEN KVINNA - INGEN KVINNA - SKA BLI UTSATT FÖR VARKEN VÅLDTÄKT, TAFSANDE, ELLER NÅGON ANNAN KRÄNKNING AV NÅGON MAN. INGEN! Det måste ta slut, för nu finner vi oss inte längre. Metoorevolten är bara början.

Sedan en sak till. Det finns en del kvinnor som också beter sig som svin och rötägg. Det är jag fullt medveten om. Men det är inte det jag bloggar om idag. Däremot anser jag att de kvinnor som gett sig in i debatten och tycker att man får tåla ett nyp lite då och då, de ger jag inte mycket för. Usch och fy. "Tåla ett nyp" lite då och då? Vad är de för kvinnor?

Jösses ja, nu har hon haft all tid i världen att spekulera. Det vill jag lova. Daisy alltså. Men faktum är att det är något jag gått och tänkte på ganska länge. Och det är de där enormt höga klackarna som prinsessorna och kronprinsessorna i Europa går omkring med. I ur och skur. Jag har på något sätt fastnat vid detta.

Om de nu vill vara förebilder för unga kvinnor, när de är ute och representerar sitt land och sitt ämbete i världen - varför i all sin dar måste de ha på sig skyhöga klackar då? Jag undrar - är det där självförtroendet sitter? Det kanske är så! Kanske är det till om med så att de behöver någon form av distans till folket? Jag vill dock ej tro det!

Nä kära prinsessor om det är i de skyhöga klackarna som ni får självförtroende och kan titta ner på "folket" då är det allt något som är fel. Jag ska berätta något. Anna Lindh, vår framlidne utrikesminister, och jag hade inte mycket gemensamt. Hon var en otroligt smart välutbildad och karismatisk person. Vi hade inte ens ideologin tillsammans. Men en sak hade vi gemensamt och det var våra centimeter över havet, 161 cm. Anna Lindh reste land och rike och runt och höll fantastiska tal. Alla lyssnade när Anna ställde sig i talarstolen. Eller när hon för den sakens skull minglade runt i FN, eller någon annanstans i världen. Hon behövde inte de där skyhöga klackarna för att människor skulle ta henne på allvar. Och det behöver inte de perfekta trådsmala prinsessorna heller. Flera av dem, för att inte säga många, är duktiga och pålästa. Och kan sin sak. Folk skulle med emfas lyssna på dem i alla fall. Och se dem.

Måttet rågades häromdagen när jag ser kronprinsessan Mary av Danmark som är ett strålande exempel på intelligens och karisma, ska möta det japanska tronföljarparet i Tokyo. Då styltar hon omkring i ett par highheals på cirka 10 cm och måste böja sig så pass långt ner för att pussa och krama sitt värdpar. Hade det inte varit på sin plats att verkligen tänka sig för. Att kanske "komma ner på jorden" och visa sin respekt. Nä inte ens då.
Så nu har jag fått säga det om det.

Och till nu någonting helt annat. Idag promenerade jag tidiga morgon och avslutade allt med en kaffa i solen. Ljuvligt skönt.
Åt sesamkyckling med svartkål och tomater. Nu ikväll har jag ätit två bitar choklad. Och njutit av det. Nu kör hon, Daisy.

 

 

Hej och välkommen tillbaka. Igår var det närmast all time high här och det är jag evinnerligt tacksam över. Tack ska ni ha alla! Idag var det ingen sol på himlen utan gråa tunga moln och massor med regn. Men nordbo som man är och ganska härdad vid det här laget, tog jag tjuren vid hornen och klädde mig förnuftigt. Parkas, regnkappa, halsduk och handskar. Till det ett par eleganta gummistövlar. Hahaha. Ingen smink - hon får duga som så. Men det var inte kallt och ändå otroligt vackert i naturen. Jag är ju så lyckligt lottad att bo i Stockholm med skog och vatten runt hörnet. Det skattar jag mig lycklig över.

Så promenerade jag ner till Norra Djurgårdsstaden. Efter en halvtimme tog jag en latte med utanför caféet och filtade in mig. Nog en sanslöst rolig syn, men den bjuder jag mer än gärna på.
Satt där och spekulerade om allt mellan himmel och jord och litet till. Och peppade mig själv. Det gick bra. Eftersom jag har luftrörskatarr så orkar jag inte så där jättemycket än, utan gick in till Sushi-stället för att köpa hem. 10-bitar är perfekt för en magsäcksopererad. Åt fem när jag kom hem, och sparar de andra fem till senare ikväll. Men för den sakens skull glömmer jag inte mellanmål. Typ äpple eller nötter. Eller varför inte en bit av mitt hemmabakade fröknäcke. Så gott.

Ingredienser: 1 dl pumpakärnor, 1 dl solroskärnor, 1 dl sesamfrön och 1 dl linfrön. Blanda allt med en tsk salt. Tillsätt 1/2 dl rapsolja och två dl kokt vatten och låt det dra i en kvart. In i uppvärmd ugn på 150 gr i mitten och grädda i cirka 1- 1,5 timmar Låt svalna. En delikatess. Jag lovar.

Så återigen, tack för att du läser. Jag behöver all pepp och uppmuntring jag kan få. Ha en riktigt fin torsdagskväll.

 

 

Just så är det. Nu ska ni få höra.
Jag är ju en kvinna som är nöjd och stolt över mig själv. Jag njuter av livets goda och trivs gott med Daisy. Det tog mig nästan 58 år att gilla min kropp, och det efter ett oändligt antal bantningskurer och två magsäcksoperationer, inga lyckades i längden.

En dag för några år sedan blev jag intervjuad i tidningen Må Bra och efter en lång och trevlig intervju steg jag ut på Humlegårdsgatan och helt enkelt gillade mig själv. Jag är ju snygg, tänkte jag. Redaktören hade sagt till mig att mina hang-ups satt i hjärnan.

Nåväl, nu är det ju inte det jag ska berätta. Det var bara en introduktion. För det här blir nog långt. Sorry. I helgen som gick åkte jag och min gode vän Henrik på en riktig "unna-lyx-värda det-helg" till Hamburg. Vi hade verkligen sett fram emot resan. Bo på Vier Jahrezeiten som är ett av Europas bästa hotell. Äta, prata, dricka, promenera och bara vara i två dygn.

På Arlanda tidiga morgon inträffar då följande. Vi sitter i loungen och tar det ganska lugnt. Lite för lugnt kanske. Så börjar vi gå den långa vägen till gaten.Jag sa till Henrik gå du iväg så att vi hinner. Han går cirka 50 meter framför mig. Det ökar till 75, 100 meter och sedan ser jag honom knappt. Jag småspringer - nä inte riktigt för det kan jag knappt - och kör min kabinväska bakom mig,, har kappan hängande över axlarna - ser snyggt ut - och min nya fina väska över ena axeln. Jag pustar stönar och flåsar. Så hör jag att de ropar upp våra namn i högtalarna. Panik. Jag försöker gå fortare men det går inte så bra. Svetten rinner ner.

Väl framme vid gaten kommer SAS-killen ut till mig och frågar hur det går. Jag kan knappt svara på grund av flåset. Henrik väntar framme vid ingången. Då måste vi ta oss ner för en trappa och jag fastnar i räcket med min nya väska. Men skam den som ger sig. Jag hänger på. Ner på plattan och fram till flyget. Där står två värdinnor lite halvsura och GLOR på kärringen. Så ska jag upp på en liten trappa til flyget. Problemet är att trappan är smal och jättehöga trappsteg. Och jag försöker på alla sätt komma upp med väskor och mig själv.

Jo det gick. När vi väl har satt oss ner och svetten dryper ner i ansiktet och om ryggen säger Henrik. - Jag sa att du hade skoskav och att det var därför du gick lite långsamt.

Jösses vad vi skrattade. Men det blev också en uppvakningssignal. Så där vill jag inte ha det. Flåsig och helt utmattad. No way. Det handlar inte om mitt utseende. Jag tycker jag är söt som mullig. Det handlar om kondition och allmäntillstånd. Om hälsan och framtiden. Nu har jag tagit steget mot mitt sundare jag. Kosthållningen ska läggas om, promenaderna ska pö om pö bli längre och snabbare. Och träningen ska återupptas.

Jag är fast besluten och mycket motiverad. Och det beror inte på att jag käkar kortison just nu. Annars skulle man ju kunna tro det. Nä jag har tagit beslutet. Och ni kan följa mig här på bloggen, på instagram @daisybalkin och på Facebook: daisy.balkin. Om ni har lust vill säga.

Jag vill också tillägga att jag har de bästa coacherna man kan tänka sig, de bästa kostrådgivarna och bästa tränaren. Men ni får mer än gärna komma med glada tillrop och härliga kommentarer.

PS. Jag är ingen asket och kommer aldrig bli. Jag kommer unna mig en chokladbit till helgen och ett glas bubbel någon gång då och då. Och cigarreriet lägger vi på hyllan ett tag framöver DS.

Here we go - nu kör vi.