Inatt kunde jag knappt sova. Det spratt i kroppen! Som en förväntansfull femåring som väntar på att bli födelsedagsfirad. Tillråga på allt så kunde jag inte komma på vad George Clooney hette, NU VET JAG! I timmar låg jag och funderade fram och tillbaka, istället för att googla....Det blir mer spännande att komma på det själv.

Klockan fyra gick jag upp och började möblera om. Eller rättare sagt, tömma en liten bokhylla som ska flyttas in i mitt "nya kontor". Problemet är bara det att nu ligger ALLT från hyllan kvar på golvet och sekretären!!!! Men det kan jag ju fixa inatt, om jag inte kan sova då alltså!!!!!

Nu ligger champagnen på kylning och löjrom är inköpt. Ska fira min riktiga ett-årsdag! För den är just idag!

Ha en fin fredagseftermiddag och kväll alla mina läsare!

hörde att posten kom. Men kunde inte hitta något på golvet innanför brevlådan. Började tro att jag fått rena snurren, men med lite letande så hittade jag DET! Just det - DET! Ett vykort! Från en av mina bloggläsare, en medsyster som skickat grattishälsningar på min ettårsdag. Har ni varit med om något finare någongång?

Jag är helt överlycklig! Tack snälla rara Marina. Du har verkligen förgyllt inte bara idag utan många dagar för mig<3!

Nu börjar det uppvaktas. Alltså inte uppvaktas av kavaljerer - eller det blir jag ju det med, hehe - utan jag menar uppvaktad för att jag fyller ett år på mitt nya liv. 

Uppvaktningen består av att jag fick en fantastisk klänning idag. Jag lyssnade på ett gott råd, som en medsyster till mig skrev på Facebook! Unna dig något fint som du önskat dig. Och så gick jag och köpte Klänningen med STORT K!

Jag har alltså uppvaktat mig själv!

Det har snart gått ETT ÅR sedan mitt nya liv började. Och det är helt otroligt. På något sätt känns det som igår men ändå som en evighet sedan. Den där torsdagen i oktober förra året. Då jag checkade in på Danderyds Sjukhus för att bli gastric by pass- opererad. Det var DAGEN MED STORT D! 

Jag minns det som igår. TV4s team från Kalla Fakta mötte upp nere vid porten. Klockan var sex på morgonen och det var sådär halvkallt med lite frost på bilarna. I taxin satt jag där bak och fotografen satt fram och filmade hela vägen. Taxichauffören trodde nog jag var en STOR MEGASTJÄRNA!!!!

jag spekulerar om varför det är så mycket "power" nuförtiden??? Det är powerwalk och powernap och powerpoint hit och dit. Maktpromenad, maktlur och maktpekande! Lite konstigt är det och jag funderar om det är så att vi gillar att lägga in lite engelska ord för då blir allt mycket häftigare.

Nu ska jag i alla fall ta och powerflyga hem till Stockholm efter tre dagar i Karlskrona!

för 39 år sedan blev jag förälskad upp över öronen. Oj oj oj! Där i skoltrappan såg jag honom för första gången och det var kärlek vid första ögonkastet. Han var så söt så söt. Med sin bruna kalufs och blåa ögon. Jag var 15 och han var 18! Jag var så kär så att det gjorde ont i hela kroppen. När vi sågs så hördes mitt hjärta bulta hårt och på nätterna drömde jag om honom. Hela mitt liv var uppfyllt av denna Adonis!!!!

Men det var inte besvarat. Han såg mig inte ens. Men det hindrade inte mig från att vara - just så förälskad!

Det var bättre förr! Inte allt, men mycket. Eller åtminstone lite! Jag ska ta ett exempel....

Numera när man går på ett föredrag eller på ett seminarium så tror många gånger föredragshållaren att det bara är att låta powerpresentationen göra jobbet. Oj oj oj. Hur många sådana erbarmligt dåliga framföranden har jag lyssnat på de senaste åren orkar jag inte ens hålla reda på.  De står där bakom talarstolen och trycker lite lamt på knappen och vips så ändrar sig bilden på storskärmen och den är full av färger och trianglar och rektanglar och lite annat med -nglar på slutet. Och så texter av olika nyanser.

Ibland händer det att de pekar på skärmen med en laserpenna - och tycker att det är så "hippt"! Men så fel de har!!!!

Nä se, powerpointen gör inte föredraget. Det gör talaren. Och med dessa urtråkiga katastrofalt dåliga talare så somnar jag eller så lämnar jag helt enkelt salen.

Snörskor heter det och inget annat. Så är det! Men min dotter, som är en insatt modemedveten tjej, säger brougueskor! Men kära nån, tänker jag. Varför försvåra något som är så klockrent. Snörskor vet man ju var det är, eller hur. Men brougues - VAD ÄR DET!

Fast nu vet jag ju å andra sidan. För igår inhandlade jag ett par svarta brougues! Knytskor alltså! Sådana man snörar ihop fram!!!!!!!

en dag till, tänker säkert många av er. Jag är ju fenomenal på att njuta! Både av det lilla och det stora. Idag så tog jag en liten snabb förhandling med min chef! Inne i badrummet! Konstigt ställe att diskutera på men det fick gå.

Hade förberett ett långt tal, om att jag jobbat hela helgen och att om jag inte fick ledigt så skulle jag inte kunna prestera så bra.....

Men av någon underlig anledning behövde jag inte dra hela snyfthistorien. Hon tittade på mig från spegeln, och sa: Dagen är din Daisy.

Jag måste erkänna att jag höll på att svimma, men snabbt som sjutton tog jag kappan på mig och sprang hemifrån så att hon inte ångrade sig. Tog mig till Beauty Center och fick PEDIKYR! Något av det bästa som finns. Nu känns det som att gå på moln.

Tack chefen för ledigheten!!!!

Jag vet att det är en av de stora synderna - att vara avundsjuk. Fy fy. Men jag kan inte stoppa det. Jag har verkligen försökt att inte vara det - avundsjuk alltså. Det är ju ingenting man "kommer ut med" sådär bara. Men eftersom jag nu är rätt öppen med saker och ting?!?! så erkänner jag det här och nu - att jag är avundsjuk. Jätteavundsjuk.

Jag är helt enkelt avundsjuk på mig själv som fick spendera helgen ute i den Stockholmska skärgården. Tre helt ljuvliga höstdagar med strålande sol, röd-grön-gula träd, klarblått vatten och härliga trappor att dricka kaffe på.

Det hela blev inte sämre av trevliga människor och sanslöst god mat. Jag är avundsjuk på mig själv!

Jag är omgiven av fantastiskt fina människor. Helt underbara. Häromdagen gick jag förbi mina underbara frisörer Mia, Sussie och Nisrin. Stora kramar fick jag och när jag såg mig själv i deras spegel slog det mig med FASA att jag såg helt förfärlig ut i håret. - Sätt dig ner, sa Mia. Så tvättar och fixar jag till det. Bara så där. Ljuvligt var det. Och snygg blev jag. Och så säger den bedårande kvinnan, det här bjuder jag på. Alltså det värmer enda ner i lilltån. 

Idag hälsade jag på finaste bästaste goaste Lotta på Danderyds Sjukhus. Hon är inte bara den bästaste Lotta hon är min sköterska också. Hon som funnits där för mig under detta år. För snart fyller jag ett år. Den 28 oktober är det ett år sedan min operation. Ett år. OTROLIGT!

Nåväl, jag tog hissen upp till mottagningen och det blev rätt känslosamt. Jag kunde känna i hela kroppen hur det var då för lite mer än ett år sedan när jag tillbringade ganska mycket tid på Danderyd Sjukhus, dels för provtagningar och röntgen, undersökningar och dietistbesök. Och hela tiden var ju Kalla Fakta med mig. Nu idag kände jag en fantastisk lyckokänsla och tacksamhet över det som jag varit med om. Och glädjetårarna fanns precis bakom ögonlocket.

Att träffa Lotta var jättehäftigt. Hon är BÄST! Så tog hon med mig till avdelningen och tänk att flera kom ihåg mig. Ja ja det var ju du som låg på 8:4 - hahahaha. Jo just det. Rum 8 säng 4. Till och med jag kommer ihåg det. Sådant glömmer man aldrig. Vilken känsla! Det var ju där mitt nya liv började!

Kära nån, säger jag! Nu är det time-out hit och time-out dit i maktens korridorer. Och tankar om eventuell time-out?? Och jag spekulerar om det inte hade varit ganska bra för våra folkvalda att timeouta lite mera. Ute bland oss "vanliga" människor. Då hade de kanske börjat inse att livet är som det är och att man faktiskt måste läsa på regler och förordningar. 

Att man faktiskt här ute bland oss vanliga måste följa regler, lagar och sådant! Annars hamnar vi i register, eller i finkan. Och vi allmänheten, som vi kallas för ibland, hua, vi vet hur man läser och följer förordningar. Och vet vi inte det så tar vi reda på det genom att ringa och fråga. Annars får vi den lede fi på oss. Eller hur?

Så sensmoralen idag är - time-outa mer. Lev bland allmänheten, kom ner på jorden. Skyll inte på stress eller annat trams. Bli som vi och följ reglerna. Det blir så mycket lättare då .........

Jo noll blev resultatet. Det är ju inte riktigt klokt. Han sa det i alla fall. Och jag litar på honom. Jag hittar ingenting här sa han! Och jag tänkte, men men jesses anamma. 

Så tittade jag honom djupt i ögonen och frågade om det verkligen kan stämma. Och han tittade tillbaka på mig med sina stora fina blåa ögon: - Jo Daisy. Så är det. Du har inga hål idag!

Och nu är jag själaglad och går omkring och ler hela tiden. Man kan bli glad av att vara en "nolla"!

Jag börjar tro att jag drabbats av någon form av sökarsjuka eller kanske glömsksjukan, eller vad den nu heter, hahahahahaha!!!!

Igår försvann mitt busskort igen. Säkerligen hemma någonstans. Men alltså hur kan ett litet blått kort försvinna två gånger under loppet av lite drygt en vecka???? Jag tror jag lyft på allt härhemma, kuddar, skåp, madrasser, tidningar, stolar - ja ALLT! Men borta.

Men å andra sidan hittade jag ett pärlörhänge som "försvann" för tre år sedan. SÅ lite vinst blev det! Oj oj oj oj!!!!

Inte nog med att jag flyttat in kontoret till sängkammaren - jag har även tagit in min radio/cd hit!

Häromkvällen hade jag ett jättetrevligt möte som kombinerades med en sanslöst god middag! Vi åt på Pressklubben och jag beställde fiskgryta. Såååå gott så gott! Till det drack jag ett Rieslingvin. Tänk att mat är så gott i lagoma mängder! Och vinet det drack jag efteråt. 

nä jag har inte flyttat från mitt fina Hjorthagen. Bara flyttat in mitt kontor i sängkammaren. Omväxling förnöjer!

Jag undrar hur många timmar, dagar, veckor ja till och med månader jag har lagt ner i mitt liv på att leta efter saker. Tro nu inte att jag menar leta efter den snygga klänningen, eller toppen eller skon i affärerna. Nä det ÄR INGA SOM HELST PROBLEM. Jag menar leta efter saker som "kommer bort" hemma"! Typ glasögonen, dörrnycklarna, sockan eller som häromdagen busskortet!!!!!

Hundra procent säker var jag att jag hade lagt det där det skulle ligga - alltså i min plånbok. Men NÄ där fanns det inte. Då i den stunden börjar det så kallade typiska DAISYSÖKANDET! Jag vänder upp och ner på saker och ting, springer halvhysteriskt runt i min lilla våning och letar frenetiskt!!!! Går ut i trappen för att kolla. Gör samma sak en gång till. Tömmer ut några av de väskor som jag använt de senaste 24 timmarna!!!!! och börjar om hela proceduren en gång till!

I det stadiet är jag så arg, förbannad, ilsken på mig själv att jag nästan spricker. Och tankarna kommer: Hur kan jag vara så korkad att jag gör av med ett alldeles nytankat busskort. Nu måste jag köpa ett nytt och för de pengarna hade jag ju kunnat köpa en ny väska eller ett par skor???

Så reste jag till Göteborg! Och ilskan försvann! Skönt - det kändes nästan som semester. Fast jag var fortfarande lite arg på mig själv. 

När jag kom hem lyfte jag på Svenskan på köksgolvet - OCH DÄR LÅG BUSSKORTET! Det var som att vinna högsta vinsten på Lotto!

Nu är jag här igen. I fina Göteborg. På Quality 11, detta trevliga hotell ute på Eriksberg. Och som vanligt mötes jag av stora famnen och hjärtligt välkommen - trevligt att ha dig här igen. Sådant uppskattas!

Efter en trevlig middag med gott vin trodde jag självklart att jag skulle slockna direkt. Men se näääääääääää, inte jag inte. Låg där i sängen och vände och vred mig i timmarna många. Inte grubblade jag och inte spekulerade jag. Bara vände och vred mig. Dessvärre hittade jag en chokladkaka i Minibaren! Annars brukar de veta här på hotellet att sådant måste plockas bort när jag kommer. Nu försvann den ner i min mage. Alltså sensmoralen idag är - jag är inte opererad i huvudet. Bara i magen!

Alltså jag kunde inte hjälpa det. Inte för att jag behöver fler. Men så blev det! En väska till! Jo du läser rätt. En väska till! Förra veckan slog jag till! Den fick följa med mig hem. Trots att jag bara några dagar innan köpt en väska så blev jag alltså två väskor rikare inom loppet av sju dagar! Så nu har jag ........................................äh jag har slutat räkna! Lika bra det! Men jag njuter av dem alla lika mycket!

Jag är säkerligen inte den enda i vårt vackra avlånga land som njutit sommar den senaste veckan. Jag har nu lovat mig själv att ALDRIG glömma dessa dagar. Igår till exempel satt jag på en bänk utanför Lydmar Hotel på Blasieholmen i strålande solsken. Säkerligen låg termometern på 27- 28 grader där utmed väggen. Givetvis kaffade jag - jag är en riktig kaffeflicka - hahahaha. Inte kaffemoster här inte!

Det var så sågolikt vackert med träden på Skeppsholmen i gröngula färger, Gamla stans fina hus och Strömkajen ett stenkast från bänken. Sådant är så gott för kropp knopp och själ. Den andra oktober 2011 - den dagen ska jag aldrig glömma.

nä nä jag ska inte skriva om någon skönhetsbok. Nä bevare mig väl, inte jag! Istället ska jag berätta att jag idag slutar Facebooka! I snart tre år har jag varit inloggad, nästan på heltid. Oj som jag älskat denna nutidens sociala torg. 

Fast i ärlighetens namn måste jag ju erkänna att jag var SÅ EMOT det där med Facebook, då före jag själv var med. Hua så hemskt. Hur kunde människor, ja hederliga vanliga människor fläka ur sig allt vad de gör och vad de ska göra och hur de gör det. Lämna ut sig helt enkelt!!! Nä sådant var inte för mig. Jag som inte har några principer. Så en dag bad jag min dotter hjälpa mig att få till det där Facebook och så var jag drabbad!