En mycket tidig morgon - eller kanske rättare sagt - en okristlig tid skulle jag ge mig iväg till Göteborg. Som vanligt hade denna beresta kvinna lagt fram de viktiga ting som alltid medföljer henne på arbetsresorna. Jag hade också tagit det STORA beslutet att låta datorn vara kvar hemma. Inte behövde jag väl denna tingest, när jag enbart skulle vara borta i 1,5 dygn. Så skönt att slippa, tänkte jag. Och inte ska jag ha med STORA bagaget heller. Inte fem par skor och inte tre handväskor. Nej! Jag skulle resa light. Riktigt light. Alltså med en mindre bag och en handväska. Jag njöt av tanken och även när jag satt i taxin till stationenmlog jag stort.

Tåget rullade ut från centralen och jag hade tagit med mig Svenskan. Snart skulle tågvärden servera frukost och jag fick lyckoruskänslor när jag tänkte mig tre timmar framöver med korsord, kaffe och musik i öronen. Men säg den lycka som varar för evigt. Jag upptäckte då att jag glömt mina glasögon. Jo det är sant. Hur fasiken kan man glömma sina glasögon när man haft sådana i över 40 år?!?!?!

Om jag säger att jag blev arg, sur och förbannad så är det bara förnamnet. Alltså utan glasögon och dator i Göteborg. (Låter nästan som den danske kultfilmen "Utan trosor i Tyrolen", som jag aldrig fick se) - skulle bara inte vara möjligt.
Nå tänkte jag, inte bli ledsen nu. Du kan ju i alla fall lyssna på klassisk musik. Men nej minsann. Lyckan var inte med mig denna morgon. Den klassiska kanalen på SJ-tåget var ur funktion.

Sova då, det är ju skönt på tåg. Om det nu inte varit för mina bakre grannar, som redan från klockan 06.10 pratade business till klockan 09.17. I över tre timmar. Och ganska högt. Om cyklar: X460, Runner XS Cross, F18 Bike och allt vad de nu heter. Men alltså hallå - klockan sex på morgonen. Redan klockan sju börjar det ringas i mobiltelefoner i hela vagnen. Men vem fasiken pratar jobb så tidigt på morgonen? Byta till tyst vagn gick inte, för där var det fullt. Det kan jag förstå!
  
På Pressbyrån på Göteborgs central köpte jag ett par läsglasögon och en penna. Penna hade jag också glömt och det är ju otroligt intelligent när jag skulle göra två reportage. Så rätt nöjd tog jag mig till första anhalten på resan. med glasögon och penna i säkert förvar.

Efter mitt första uppdrag bjöd Göteborg på SPÖREGN - men se paraplyet hade jag inte glömt. Skulle precis borda spårvagnen in till city och tar upp mobilen för att beställa en sms-biljett. Då fungerar inte mobilen - SIM-kortet är inaktiverat, stod det på displayen."Jäklar tänker jag, de har stängt av den. Förbaskade idioter" Hur gör jag nu? Hjärnan sätts på full planering. Med en plan A, en plan B och kanske också en plan C.  Utan mobil och dator i Göteborg. Visserligen nu med läsglasögon (2,0) och med penna. Men dock.
 
Via hotellets stationära telefon  kontaktades mobiloperatören,. Och efter att ha svurit, gått upp i falcett berättat om mitt llivsöde, så säger den otroligt tålmodige kundsupportern: - Har du prövat att stänga av mobilen och starta om den igen. Behöver jag skriva mer. Exakt - ni har förstått! Det fungerade.

Vad har jag då lärt av dessa händelser? Eller vad är sensmoralen i denna berättelse?  Jo, jag tänker aldrig mera resa ifrån min dator, även om resan endast är på 1,5 dygn. Abstinens är vad jag led av. Glasögonen och mobilen då. Jo men det löste sig ju, eller hur? Och pennor det finns det gott om.