Skulle precis checka ut ifrån hotellet i Helsingborg förra veckan. Ni vet när man står där vid receptionsdisken som alltid av någon märklig anledning är en halvmeter högre än vad man själv är. Så att man verkligen känner sig så där ynkligt liten, som hos en inkvisatör eller som hos skatteverkat! Nåväl, där stod jag med handväskan i handen och bagaget lite halv lutat mot disken, försökte få upp plånboken och tyckte redan att jag var alldeles genomsvettig. Precis då ringer mobilen i jackfickan som jag för säkerhetsskull stängt igen med blixtlåsen. Och nyfiken som jag är så måste jag ju svara. Ser ni allt detta framför er. Bra. För DÅ - precis DÅ kommer HAN med stort H gående förbi och lämnar sin nyckel. Och jag skriker - Nä men en kändis. Dig har jag alltid beundrat! Alltid. I mobilen hörs min uppdragsgivare säga - va, jag! Oh Daisy.

Kändisen med STORT K - Han alltså - vänder sig om till mig och LER med sitt vackra ljuvliga leende och går mot mig. Jag svettas ännu mer med mobilen och handväskan i handen och foten på bagaget så att det inte ska trilla. Då klappar han mig på kinden är hjärtat stannar. På mig alltså - inte på honom!

När jag sedan sent omsider har betalt och checkat ut och talat om för min uppdragsgivare att det inte var honom jag beundrat i alla år, får jag en sådan enorm skrattattack ute på gatan. Där står jag helt för mig själv - mitt rosa bagagekit och jag. Storskrattande i Helsingborg. Varför - jo  - för kändisen var Sten Nilsson från Sten & Stanley. Ett band som jag överhuvudtaget inte kunde klara av att lyssna på. Men HAN med STORT H - Sten Nilsson, har jag alltid tyckt var snygg. Eller rättare sagt är snygg. Och nu har jag fått en öm klapp på kinden. Av HONOM med STORT H!