Numera tycker jag att människor runt omkring mig blir yngre och yngre. Eller så blir de äldre och äldre. Låter det logiskt - nä, det tycker inte jag heller. Men jag ska försöka förklara.

Det händer ibland att jag har vistats på sjukhus. Och då är alltid läkarna mycket mycket yngre än jag. Snygga, unga, söta och enormt kunniga. Det är rätt fascinerande tycker jag. Som på något sätt går omkring i ett vakuum och tror att livet är det samma och världen inte snurrar? När jag skulle föda mitt andra barn, kom det in en urtjusig läkare på rummet. Jesses - säger jag. Nu kan jag inte förstå att jag överhuvudtaget kunde tänka på att han var snygg i det tillståndet jag befann  mig i. Men nog sjutton kunde jag det. 

För några månader sedan låg jag i ett liknande rum - men jag vill poängtera att jag inte skulle föda barn då?  - och in kommer en läkare med samma efternamn som läkaren för 16 år sedan. Lika snygg som då och jag säger: Oh vi har setts förr, men det är många herrans år sedan på ett annat sjukhus. Läkaren ler åt mig och säger. Nej det var inte jag, för jag har bara varit läkare i fem år. Det var nog min pappa!!!!

Börjar ni förstå vad jag menar med att folk blir yngre och yngre eller äldre och äldre!
Eller som när jag träffade en gammal romans på ett skoljubileum. Då var det 30 år sedan jag träffat honom. En av mina bästisar från den tiden hade förvarnat mig och berättat att HAN skulle vara där. Ni kan ju bara ana vilken tid jag lade ner på att göra mig vacker den kvällen. Till och med ny mascara införskaffade jag. När jag sedan såg honom så trodde jag inte mina ögon. Han var ju gammal. Riktigt gammal. Minst 50 år! Jag rusade in på damrummet och kollade mig i spegeln, och undrade om jag också såg så gammal ut. Men så blev jag så enormt glad när jag kom på att jag själv bara var 45 år och det är minsann mycket mycket yngre än 50. Eller hur!