Jag har en väninna som jag pratar mycket med i telefon. Ni vet vad jag menar. Mycket och länge. Det är inte så att vi inte träffas och bor långt ifrån varandra, även om det händer att det kan gå många långa veckor mellan sejourerna. Men som sagt, vi är ganska duktiga på att snacka i mobilen med varandra. Hon, den här häftiga väninnan brukar då berätta för mig vad hon har tillagat till middag. Och det gör hon på ett sätt som gör att mina hungersspröt fullkomligt storknar. Så till den milda grad berättar hon på ett målande, kulinariskt, eggande adjektiverat sätt att jag nästan alltid måste ut i köket och försöka anrätta något i stil med väninnans middag. Alldeles lyriskt förtäljer hon hur hon lagt en bit lax i ugnen, på smörgåspapper (vem sjutton har smörgåspapper hem?) och hur hon sedan tillsatt än det ena än det andra. Och till det kära Daisy, så fixade jag till en sås, och så berättar hon då om denna sås som om det vore en passionerad förälskelse. 

Det finns ingen i denna värld som kan locka mig till matfrestelser som min väninna. Nu ska det också erkännas att jag inte är någon fenomenal kock i köket. Har aldrig varit. I mitt förra liv hade jag en make som skämde bort familjen med otroliga middagar och nu i mitt nuvarande liv är jag som sagt LAT. Fast väninnan hon kan få mig att drömma mig bort och tro att när jag står där i köket, så är jag Sveriges svar på Nigella Lawson. Och då, i drömmen, blir mina anrättningar nästan lika goda som väninnans. Men bara nästan!