Jag har det i blodet. Så är det! att jag älskar marscher. Ganska ovanligt för att vara kvinna - men jag har ingenting emot att vara ovanlig.

Det kommer från min pappa. Han den stolte dansken som slogs mot tyskarna under sex timmar vid Helsingör under 2:a världskriget. I sex timmar. Sedan gav danskarna sig. Men pappa blev medaljerad och blev ännu stoltare dansk. Under senare delen av kriget flydde han över Öresund med sin familj för att söka fristad i Sverige. Att leva som jude i Danmark var omöjligt för att inte säga livsfarligt. De som hittades blev skickade till koncentrationsläger.

Efter kriget kom han tillbaka till Danmark men träffade sedan min mamma och flyttade återigen över sundet. Denna gång till Malmö. Men stoltheten att vara dansk gick aldrig ur. Fast när han var hemma i Köbenhavn så retade han sig på alla danskar. Och i Sverige på alla svenskar. Så kan det bli!!!

Nåväl - han hade radio i sin tjusiga bil. Och när han körde ute på landsvägarna så öste han på volymen så till den milda grad. PÅ med marschmusik och ner med rutorna. Och så stampade han på gaspedalen i takt med musiken. Ettt antal gånger blev han stoppad av polisen. Och till sist var han tvungen att montera ut radion. Det gick helt enkelt inte ihop. Han, marscherna, gaspedalen och takten. Åtminstonde inte ute på landsvägarna. Det var ett värre öde för honom.

Så det är därifrån jag har det - min kärlek till marschmusik. Men jag har å andra sidan inget körkort och ej heller bil. Så jag kan stampa i takt hur mycket som helst. Tack och lov!