svenskt.

Min morfar Elias var en selfmade man. På många olika sätt och vis. Vi var bästisar han och jag och jag var ofta hemma hos honom på Rönneholmsvägen. Jag kommer så väl ihåg när han stod i sitt kök och lagade mat. Skar osten med kniv: - så det blir rediga bitar fillibusaren, sa han. Fillibusaren kallade han mig och det tyckte jag var väldigt roligt. Det var rätt ovanligt att en man i hans ålder behärskade sitt kök som han gjorde då på den tiden.  Nästan varje gång jag var hos honom eller när han kom hem till oss på Erikstorpsgatan så serverade eller hade han med sig sina hemmalagade stekta fiskbullar. Alla i bekantskapskretsen pratade om morfar Elias fantastiska sillabullar. De smörjde kråset och ville mer än gärna ha receptet. Men icke, nä morfar lämnade aldrig ut det. Alla åt och njöt. Alla utom jag. Fillibusaren vägrade, jag smakade inte ens.

I femton år vägrade jag. Och det handlade inte om att jag inte gillade fisk, jag älskade redan då färskrökt lax och torsk på längden och på tvären. Men inte morfars fiskbullar. Envis som synden.

1972 dog morfar 83 år gammal. Utan att jag någonsin smakat på hans specialitet. MIn mamma hade fått receptet och gav sig på att tillaga dem, men jag smakade inte. Förrän många många år senare. Och då älskade jag dem. De smakade vidunderligt och jag ångrade att jag inte smakat dem medans morfar levde. Men jag vet att morfar sitter någonstans och ser när jag äter sill och potatis och så ler han gott och tänker: - ja du fillibusaren, visst smakar det gott med en sillabit.


Kommentarer
Postat av: B som i bästis

Mmmmm, jag ser fram emot fillibusaren och en iskall öl!

Jag är övertygad om att din morfar nickar och ler, "Visst, det var ju det jag sa, kära Daisy".

2009-07-14 @ 13:34:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0