jordgubbsland.

Jag glömmer henne aldrig Fru Svanson. Så hette vår granne på landet. Det var på den tiden vi barn och ungdomar sade fru och tant, eller herr eller farbror. Och neg djupt. Fru Svanson hade ett jordgubbsland som säkerligen var en mil stort. I en sex-årings sinne är allt så stort och pompöst. En gång varje sommar fick vi komma över och själv plocka så många jordgubbar vi ville, min syster och jag. Klockan tre var vår mamma inbjuden att dricka kaffe hos fru Svanson som bjöd oss alla på våfflor, vispgrädde och jordgubbar. I bersån. Det var högtid det. Fru Svanson var säkert 90 år, hon var i alla fall väldigt gammal, tyckte jag och min lillasyster. Kanske var hon inte mer än 50. Men på den tiden var alla över 40 jättegamla. Det är de inte nuförtiden.

Jordgubbslandet och fru Svanson symboliserar så mycket. Sommarfriheten, ledigheten från skolan, brunbrända ben, mygg och god mat. Lättjan och barnspring. Det fanns ingenting som gick upp mot fru Svansons våfflor. Jag kan fortfarande känna smaken av dem och vispgrädden tillsammans med jordgubbarna. Av någon anledning var de ALLTID söta.

Och att kalla någon för "fru" nuförtiden, se det går inte. Då blir man nästan förnärmad. Och förresten är jag ju inte fru längre. Och fröken kan man inte bli igen. Alltså kallar jag mig själv för "fruken.". Bjuder någon på våfflor gör jag inte, möjligtvis på jordgubbar från Vivo. Men å andra sidan så är jag ju inte 90 år heller. Utan mycket mycket yngre! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0