Hon min käraste väninna saknas mig varje dag,varje minut och varje sekund. För en månad tog hon sin sista suck och somnade in för gott. Det känns som om hon är bortrest och snart får jag ett av dessa härliga sms "jag saknar dig, vi måste kaffa och skratta och spikulera tillsammans". Och så gjorde vi det. I några timmar!

Vi brukade säga att några kaffa-stunder i veckan håller terapeuterna borta. Jag kan nu inte förstå att jag aldrig aldrig mera ska få träffa denna vackra, positiva, oegoistiska väninna. Och skvallra, skratta, gråta och bara vara tillsammans! Eller hålla handen som vi ibland gjorde, eller gå i armkrok längs med Karlavägens allé! Du saknas mig.

Det kom sig för några år sedan att jag tillbringade en tid på sjukhus. Väggen stod i vägen på något sätt. Nåväl, där låg jag på hospitalet och tyckte livet var halvtråkigt. Tills dess att syster kom in och lite beklagade sa att jag eventuellt kunde få en rumskamrat under natten. - Nämen va trevligt, sa jag. Då svarade hon att dessvärre måste jag erkänna att det är så fullt på avdelningen att det kanske blir en man.  Oh herre jesses, tänkte jag, och svor i tysthet över att jag inte hade tagit med mig sminkväskan.

Lycka uppstod när jag i flera timmar anddäktigt hade legat och väntat. In rullades en man i mitt rum. Snabbt drogs alla gardiner åt, hit och dit, åt vänster och åt höger. Inte hade jag behövt någon rouge eller ögonskugga där inte. Men höra det kunde jag. Och mina öron växte sig stora den natten.

Mannen ifråga fick samma frågor som jag hade fått när jag kom in. Samma procedur. Har du några anhöringa, vem ska vi ringa. Är du allergisk mot någonting. När sköterskan tog min hand i sin den natten jag kom in och med sin ljuvliga lena röst frågade om det var något jag undrade över, så började jag gråta och sa att jag var orolig för hur mina barn hade det.

När hon nu ställde samma fråga till den hjärtsjuke mannen, så svarade han: - Ja ni måste kontakta min hustru så fort som möjligt. Bilen ska på besiktning klockan åtta nu på morgonen.

Det var svar på tal och jag kan också avslöja att hustrun kom på besök på förmiddagen med stora kramen, Svenska Dagbladet och en tulipanbukett och massor med frågor om hur mannen mådde. - Skit i mig, blev bilen godkänd?

Ja det kan man ju spekulera länge över. Vad är ungt? Och vad är motsatsen - gammalt? En sak är säker att allt är relativt, eller hur! Själv känner jag mig vissa dagar som om jag vore nyfödd. Herrejesses, kan ingenting, vet ingenting och framförallt - vem är jag!

Andra dagar kan jag känna mig som 150 år, även om jag inte vet hur det känns, så kan jag enkelt föreställa mig det. Då i alla fall. Men i stort så känner jag mig som - ja som Daisy.

Ibland lever jag i någonslags låtsasvärld och går omkring på stan och tror att jag ser ut som 30 plus. Så gjorde jag den där dagen får något år sedan när dottern och jag träffades för att ta en kopp kaffe. Glad i hågen var jag. Nöjd med liv och leverne. Så gick vi där på Nybrogatan arm i arm. Mor och dotter. Livet lekte.

Vi stötte på en bekant och vi började prata. Om ditt och datt. Ja ni vet sådant som man pratar om när man inte setts på ett antal år. Efteråt frågar min dotter mig hur många år mannen som vi träffat var. - ´Han är nog två- tre år äldre än vad jag är. Oj, svarar din unga arvingen. Han ser mycket yngre ut än dig.

Så kan det gå när man rider på sina höga hästar! Man kommer snabbt ner på jorden. Just då strök jag dottern ur testamentet. Men bara för några sekunder!

Jag är skild, singel, ensamstående. Ja som sagt, kärt barn har många namn. Själv kallar jag mig numera "fruken" eftersom jag inte är fru och aldrig kan bli fröken igen. Så det blir fruken. Det är självvalt och jag mår alldeles utmärkt, lika bra att säga detta nu, så ni mina kära läsare, vet att jag inte är bitter eller lever i någonslags misär! Men man kan spekulera mycket i det där med att vara fruken och vad som händer när man nu är det.

Det är åtta år sedan jag ingick detta stadium. Så jag borde kunna uttala mig, eller hur? En sak har jag noterat och det är att de vänner jag har nu är de riktiga härliga vännerna. De som inte stannade kvar de var inga riktiga vänner. Det är det väl inget att orda om. Däremot så finns det ett fenomen som man kan spekulera och diskutera en hel del om. Och det är att som kvinnlig fruken, den manliga fruken heter kanske fortfarande "herr" - sällan blir presenterad för vänners skilda manliga vänner. Däremot blir manliga fruknar (hehe) ofta presenterade för vänners kvinnliga vänner. Förstår ni vad jag vill säga om detta? Detta är rätt intressant tycker jag. Och vi är några fruknar som har pratat mycket om detta.

Varför förhåller det sig på detta vis?? Är det så att vi inte är intressanta eller rentav ses som konkurrenter. Eller som några Mata Haris som med glädje äter hull och hår av alla män. Både de gifta som de ogifta? Jag bara undrar? Visst är det rätt intressant. under dessa år har jag visserligen varit hembjuden hos mina kära goda vänner men aldrig någonsin blivit presenterad för någon ogift man.

Då kan man ju kanske tänka sig, att det är något fel på mig. Jo massor med fel har jag. Bland annat anses jag som lite tossig, skrattar och pratar högt och mycket samt att jag har mjäll. Men jag spiller inte, och jag har inte vatten i knäna.

Jo det finns allt mycket att spekulera om. Även för en fruken i sin bästa ålder - vilken det nu är?!

Det var så här att min käraste läckraste Stockholmsväninna var på föreläsning i Globen tillsammans med sin 21-årige son. Jo jo - inte dåligt tycker jag, när mor och son kan gå på samma föredrag. Det handlade om coaching och försäljning - ja ni vet sådant där som man till mans behöver lite då och då. Föreläsaren "herr amerikan någonting" pratade och coachade och peppade om hur man skulle använda sig av bland annat positivt tänk. Allt medan åhörarna nickade, så också den häftiga väninnan. Positivt tänk och som förälder skulle man förmedla detta till sina ättlingar. Halleluja!

Mr American rekommenderade sin CD, till det fascila priset av 600 kronor. Köp den och lär dig ännu mer om peppning, säljteknik, coaching och positivt tänkande. Föreläsningen är över och väninnan promenerar ut med sin stilige son. Som säger. - Mamma jag ska köpa CD:n. Varpå den kära modern svarar: - Nä men är inte det lite väl dyrt att köpa den.

Så var det med det positiva tänkandet. Nu ska det erkännas att direkt efter att hon avlagt denna kommentar kunde hon ha bitit sig i läppen. Men nu gjorde hon inte det - utan lärde sig istället en hel del. Säkerligen mycket mer än vad hon gjorde under föreläsningen.  Och det får bli denna lilla texts sensmoral!

Trots att min danske far dog för 37 år sedan, att jag enbart var  dansk medborgare i tre veckor samt att det är över 30 år sedan jag bodde i Danmark så kommer jag att hålla på danska i kvällens fotbollsmatch.

Det är ett fenomen som kan spekuleras i. Jag är en stolt svenska, som gillar mitt land och dess vackra natur. Visst kan jag både risa och rosa men gör man inte det med saker och ting som man älskar. Men när det är dags för landskamper då är det Danmark som gäller. 

Jag måste erkänna att numera så har jag ingen aning om vem som spelar i det danska laget. Annat var det förr när bröderna Laudrup och Schmeikel ställde till det på arenan. Brian Laudrup hade för övrigt världens snyggaste ben (nästan i paritet med Janne Möllers?!?!). Det kan vara en Nielsen, en Bank-Jörgensen eller en Stomacovic, som kommer in i de röd-vita matchkläderna, det spelar absolut ingen roll. Men jag kommer skrika rösten hes för dem ikväll.

- Saker och ting blir inte alltid som man trott, sa min äldste arvinge, sonen. Han hade sms:at (sådant gör man ju nuförtiden istället för att prata direkt i telefonen) och föreslagt att vi skulle dricka en kopp kaffe på Strand Hotel. Modern, alltså jag blev själaglad och svarade givetvis JA per telefonsamtal.

Så sågs vi igårkväll och kunde inmundiga koffeinfritt kaffe. En god kopp och en härlig pratstund. - Nä, du det ska gudarna veta, svarade jag. Saker och ting blir ganska ofta inte som man tänkt. Men det kan istället bli mycket bättre.
Kan ni höra mig säga detta. Lite förnumstigt, mammaaktigt nästan i en salvesam ton. Och så drar jag några exempel, lite halvdramatiska sådana.

Sonen tittar lite halvslött på mig och nickar lite instämmande. Sedan ger han mig det där sanslösa charmiga leendet, som betyder: Mamma, det räcker nu. Alltså du behöver inte avlägga en hel forskningsrapport. Det handlar bara om att en resa till Eksiltuna blev inställd.

Jag skrattar nu när jag skriver detta. För det var så fruktansvärt typiskt mig. Och honom.

Vi fortsatte vår trevliga sejour på Strand om pratade om ditt och datt. Sådant man gör mamma och son, vi som faktiskt inte träffats på 14 dagar. Det är gott att leva och vara mamma. Även om saker och ting inte alltid blir som man trott.

Under många år serverade min mamma vår pappa frukost på sängen. Det var kokt ägg (9 minuter) svart kaffe, rostat bröd med smör och så Sydsvenkan till det. Så trippade hon in till honom och sa - varsågod nu är det frukost. Allt medans min syster och jag tillsammans med mamma åt vår morgonmad (frukost på danska) i köket. Jag tyckte hon var så snäll, men när jag blivit lite äldre berättade hon i förtroende med ett ljuvligt leende på läpparna att det var för att slippa ha en dålig morgonhumörsmänniska vid frukostbordet. Så var det med det!

Nåväl nu tror jag inte att det bara var därför som hon serverade pappa. Men härhemma hos oss är det minsann och dar ingen som får frukost på sängen. Jo på födelsedagar - då är det tradition. Numera har den ena arvingen flyttat ut och den andra hon går helst upp själv och röjer och fixar i köket. Medan mamma ligger kvar i sängen och drömmer sig bort.

I dagarna flera har jag nu sörjt och legat under täcket. Det har behövts. Men så imorse så hörde jag min bästaste väninna säga från där hon är nu. - Hördu Daisy, nu får det räcka. Upp och hoppa. Tvätta av dig, kamma håret och ta dig en stark kopp kaffe med mycket socker i. Det gillar ju du.

Jag lyssnade andäktigt på henne. Hur många gånger har hon inte talat om för mig vad jag bör tänka på och hur jag bör agera. Så nu gjorde jag som hon sagt. Och serverade min dotter frukost. Inte på sängen - men väl i köket.

Jag har alltid gillat att promenera. Redan som barn. Min mamma och jag tog kvällspromenader ner mot Ribersborg i Malmö. Det bästa vi visste var när det blivit lite mörkare och vi kunde "kikke ind" hos folk. En hemlighet vi delade hon och jag. När jag en höst i slutet av 70-talet bodde i Paris lärde jag mig den nya staden genom att just promenera. Gata upp och gata ner.

I flera år gick jag Djurgården runt varannan dag. Det blev ett sätt för mig att kontemplera, begrunda, spikulera och hämta kraft. Då hade jag tre chefredaktörsuppdrag och det säger sig självt att andas ut behövde jag mer än vad jag dessvärre gjorde.

Av någon underlig anledning tog promeneradet slut för några år sedan. Varför vet jag inte. Men jag har saknat dem, men det har inte hjälpt.

Nu när hösten tagit sin makt över Stockholm och löven är som vackrast och dofterna som godast känner jag promenadsuget. Och en av mina goda väninnor smittade av sig häromdagen så till den milda grad att jag vandrade ut. Och det är så vidunderligt. Jag promenerar genom Lill-Jans skogen och känner dofterna och insuper alla intryck. Och tänkar på min kära bortgångna väninna som på något sätt sitter på min axel. Det är många tankar som snurrar i  huvudet. Allt från ilska att hon dog till glädjen över alla tokiga saker vi gjort tillsammans. Tårarna faller ner till marken och det är så enormt skönt att ha förmågan att gråta.

Jag älskar när träpinnarna bryts under min fot, och när det doftar fuktig höst. När solen är som krispigast och lyser lågt genom trädkvistarna. Då mår jag oändligt gott i själ och hjärta.