Under många år serverade min mamma vår pappa frukost på sängen. Det var kokt ägg (9 minuter) svart kaffe, rostat bröd med smör och så Sydsvenkan till det. Så trippade hon in till honom och sa - varsågod nu är det frukost. Allt medans min syster och jag tillsammans med mamma åt vår morgonmad (frukost på danska) i köket. Jag tyckte hon var så snäll, men när jag blivit lite äldre berättade hon i förtroende med ett ljuvligt leende på läpparna att det var för att slippa ha en dålig morgonhumörsmänniska vid frukostbordet. Så var det med det!

Nåväl nu tror jag inte att det bara var därför som hon serverade pappa. Men härhemma hos oss är det minsann och dar ingen som får frukost på sängen. Jo på födelsedagar - då är det tradition. Numera har den ena arvingen flyttat ut och den andra hon går helst upp själv och röjer och fixar i köket. Medan mamma ligger kvar i sängen och drömmer sig bort.

I dagarna flera har jag nu sörjt och legat under täcket. Det har behövts. Men så imorse så hörde jag min bästaste väninna säga från där hon är nu. - Hördu Daisy, nu får det räcka. Upp och hoppa. Tvätta av dig, kamma håret och ta dig en stark kopp kaffe med mycket socker i. Det gillar ju du.

Jag lyssnade andäktigt på henne. Hur många gånger har hon inte talat om för mig vad jag bör tänka på och hur jag bör agera. Så nu gjorde jag som hon sagt. Och serverade min dotter frukost. Inte på sängen - men väl i köket.