I år firas det judiska nyåret denna helg. Med början ikväll. Erev Rosh Hashana. Först går vi till lilla synagogan och sedan promenerar vi hem. Alltid vid dessa helger så går tankarna till mia barndomsnyår. Då blir det nostalgia en masse. Ungefär som "Fanny & Alexander"-filmen frammanar de bästaste och finaste av jular för dem som firar just jul.

När det var shabbat och stora helger så lagades det mat - rikligt med mat. Och jag kan fortfarande känna doften av min mammas hönssoppa. Då för 100?? år sedan spred sig doften i hela trapphuset och kunde få till och med en liten mullig flicka som jag att springa upp för trapporna. Morfar hade alltid en plats vid shabbatbordet. I sin mörka kostym, lite allvarlig av högtiden. Jag kan se honom framför mig när han med kniv och gaffel skar de kycklingdelar han lagt upp på tallriken. Min mamma tittade i samförstånd på mig och nickade lite försynt. Efteråt sa jag alltid mamma. - Men du har ju sagt att man får äta kyckling med händerna för det är fågel. - Jo svarade min mamma. Du har så rätt så, min flicka. Men morfar han skulle aldrig äta med händerna. Och så fnissade vi gott tillsammans.

Det hände att vi firade några av de stora helgerna i Köbenhavn hos min farmor och farfar. Då var hela den tossiga danska familjen där. Alla pappas bröder, hans systrar och de ingifta. Mina kusiner och så vi förståss. Vi från Sverige.
Farmor lagade gudomlig mat. Dofterna spred sig långt ner på Worsoevej på Fredriksberg i Köbenhavn. Maten var god och kryddad och FET! Och min pappa och onklar de älskade den. Oj vad de åt. De åt och åt. Och berättade vitsar och åt och skrattade och åt. Alla bröderna skrattade mycket åt sina egna vitsar. Det hörde liksom till. Och så åt de igen.
Historien säger att de ibland hamnade på Rigshospitalets akutavdelning med gallstensbesvär. Alla bröderna. 
För att farmors mat var så god. 

Nåväl ikväll samlas vi hos en nära familjemedlem. Det gör vi varje år. Han lagar också gudomlig mat, men inte alls så fet. Tack och lov. Snart är det 5770 och det ser jag framemot.