Varje år i mitten av september promenerade min mamma alltid bort mot Sibirien. Alltså inte till norra Ryssland utan till stadsdelen Sibirien här i Stockholm. Det gjorde hon i alla år sedan hon flyttade hit 1982. Där vid slutet av Ingmarsgatan fanns nämligen ett träd som enligt min mamma " blev helt sagolikt vackert i rött och gult!". Så ringde hon mig och berättade. Oh Daisy, det är så vackert, du borde gå dit. Jag tyckte det var underbart när hon ringde och förmedlade sina intryck för jag brukade och brukar känna samma sak. Men då hade jag aldrig tid att åka dit. Eller rättare sagt, jag tog mig inte tiden.

Nu när jag varje dag sitter på min älskade hovbuss 55:an så händer samma sak för mig. Där vid hörnet Fiskartorpsvägen och Storängsvägen finns ett träd som precis nu i dagarna börjar skifta i rött. Sakteligen blir löv efter löv riktigt vackert röda. Då vill jag ringa mamma och berätta. Men nu går ju inte det, för där hon befinner sig har de varken telefon eller datorer. Åtminstonde inte så att vi kan nå varandra. Och det är fruktansvärt trist. Riktigt tråkigt. Mamma har varit död i dryga ett och ett halvt år. Och det går inte en dag som jag inte tänker på henne. Just det där med att jag vill ringa och berätta saker. Lyfta på luren! Istället så tänker jag intensivt och känner då att jag får någon form av kontakt. Det hjälper!

Mamma som var en ganska hårdhudad dam, liten, lite mullig, vithårig och parant. Konservativ men samtidigt sanslöst frispråkig. Högfärdig men med ett stort hjärta. Humor hade hon. För ett antal år sedan skulle hon genomgå flera undersökningar på ett sjukhus och rullades in på gynavdelningen. Ja ja, sa hon högt så att alla skulle höra. Jag kommer inte hit för att jag är gravid, tro mig. Jag har varit änka i 35 år!
Det är humor det! Av största valör!