De kom emot mig på Stureplan idag. Två bekanta som jag inte träffat sedan urminnes tider. Eller rättare sagt inte på över ett år. De är lite smått galna precis som jag och vi omfamnade varandra med STORA KRAMAR och kindpussar och skrek högt och ljudligt - OHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH så trevligt.

Det kommer från djupaste hjärtat. Inte spelat varken från deras sida eller från min. Att träffa dessa underbara personer värmer så gott i hela själen och känslan finns kvar länge. Det var vår gemensamma vackra tjusiga goa väninna, hon som inte finns kvar härnere på jorden längre, som "parade" ihop oss för ett antal år sedan. Och varenda gång vi ses blir jag lika glad.

Vi pratade mycket om vår bortgångna väninna, om tokerier hon och vi gjort tillsammans och om hennes väna person. Vi grät och skrattade omvartannat och jag är övertygad att hon hörde hela vår konversation. Och LER STORT!

Precis innan vi skulle säga hejdå, fick jag upp min rosa lilla visitkortshållare för att ge dem ett. - Nu har jag bara 238 kvar att dela ut, sa jag. Så kindpussades vi och när jag promenerade Biblioteksgatan fram så var det med en enorm värme i själen. They made my day!