Jag känner mig nästan alltid ung. Jo så är det. Utom i dessa hala dagar. När jag linkar fram känner jag mig som jag tror att man känner sig när man är 90 år. Och orsaken är att jag är livrädd för att halka. Jag som för övrigt inte är rädd för så mycket i livet. Är ganska modig, uppkäftig, kaxig förutom när jag är ute på vintertrottoarerna. Mina ungdomar säger att jag går som en anka, och härmar mig mer än gärna. Så till och med jag skrattar sanslöst.

En man i min bekantskapskrets tyckte, efter det att jag krampaktigt hållit i hans arm så hårt att hans jacka nästan gick itu när vi promenerade ute i vackra Sörmland, att jag borde införskaffa broddar: - Daisy, sa han och tittade allvarligt på mig, det är dags nu.

Jo tänkte jag. En av mina tjusiga väninnor har blivit med broddar - kan hon kan jag. Men alltså, i 10 veckor har jag nu varje dag jag gått utanför dörren bestämt mig att investera i ett par "hjälp-att-hålla-sig.på-benen" men så fort jag närmat mig skomakaren på Nybrogatan så är det något i mig som hindrar mig från att gå in.

Kanske var det inslaget en tv-morgonsoffa,  då kända tyckare satte poäng på de olika broddar som fnns på marknaden. Där satt han den kände journalistintellektuelle som tyckte att de blå var bäst. - De skulle vara perfekt för en liten äldre dam, typ min mamma, som är 81! 

Nä hellre går jag som en anka och får värk i hela kroppen för jag spänner mig så till den milda grad. Än att börja med broddar i min "unga" ålder. Det är inte alls dags nu!