alla de där uttrycken som man fick sig till livs av sina föräldrar. Kommer ni ihåg dem? Min mamma hade en hel uppsjö av dem. Man ska inte kasta sten när man sitter i...., skratta först som skratta..... med flera. Jag  måste erkänna att då när hon sa dem så tyckte jag det var så ofantligt larvigt. Och lovade mig själv att sådant trams minsann aldrig skulle komma från min mun?!?!?

Jo jo, lova kan man ju. Numera så fälls de allt som oftast från just min mun. Men problemet är då att jag inte kommer ihåg slutklämmen eller blandar ihop dem. Precis så är det!

Och nu ska jag berätta en sak för er. Jag har varit fönsterlös i dagarna sju. Istället har målarfirman försett mig med ett slags fönsterparaply i vit plast som jag inte kan låta bli att kalla för fönsterkondomer. Det låter lite roligare. Att vara fönsterlös är väl okey. Men jag som ÄLSKAR min lilla trädgård/skog utanför mitt sovrumsfönster, min salong, min matsal, mitt bibliotek, mitt vardagsrum, mitt allrum?!?!?! har nu endast en tråkig vit plastkuliss att se på. Jag som brukar få sådan inspiration av mina vackra träd och den fantastiska himlen befinner mig i chock. Som om det inte vore nog, så måste jag gå UPP TIDIGT på MORGNARNA. Så att fönsterfarbröderna kan komma in och måla och dutta och slipa och sådant! Så klockan ställs på 07.15 varje morgon. Jag som knappt ens har somnat då.

Men se, det förträffliga har inträffat att jag beger mig ut i staden redan vid nio-tiden, njuter av det jag ser och upplever. Insprireras av människor på morgnar och förmiddagar. Får gjort en hel del och ändå när jag kommer hem vid 15-16 eller 17 -tiden så har jag ju halva dagen kvar.

Alltså sensmoralen i detta är: Det finns inget ont som inte har något gott med sig!