Ett år har gått! Och jag vill gärna publicera nedanstående inlägg igen. En HOMMAGE till min bästaste vackraste och finaste av väninnor! Hon kom in i mitt liv en dag i slutet av februari 1987. Som en vindpust. Hon log sitt ljuvliga härliga leende och hälsade mig varmt välkommen på nya jobbet. Och vi fann varandra - vi skånskor som hamnat i förskingringen. Rummen bredvid varandra hade vi och dörr emellan. Det hände säkerligen många gånger under åren att våra chefer gärna hade velat mura igen den där dörren, för den var alltid öppen och mÿcket bus for emellan - det vill jag lova. Bus och skratt. Hon hade alltid en Marabou chokladkaka i sin översta låda. Hon kunde ha det. För hur mycket hon än åt, så var hon vacker som en dag. Och vansinnigt snygg figur hade hon. På den tiden bantade jag ständigt och jämt, något vi hade så roligt åt. Hon åt och jag bantade - men det var jag som gick upp....

Jag hade bandspelare och Julio Iglesias på kassett. Den lyssnade vi ständigt på. Ganska högt. Och vi arbetade än bättre med smekande musik i öronen. Hon hade en läcker manlig filmstjärna på bild gömd under sitt skrivbordsunderlägg. Jesses vad vi glodde på honom tillsammans.

Så gick åren och hon min förebild bytte arbetsplats. Samma dag som min dotter föddes började hon sin nya karriär. Men våra vägar skildes inte för det. De blev än mer intensiva. Som systrar. I vått och torrt.

Ibland tog vi en tur med bilen, köpte guldnougat som vi båda älskade och åt njöt och skrattade hejdlöst.
En gång planerade vi på att öppna en eskortfirma i Monte Carlo - med anställda. Och gjorde en läcker broschyr om detta. Eller kanske en spionfirma tillsammans.

Jag kan inte ens räkna ut hur många gånger vi gått på stan tillsammans och tittat på vackra kläder. Vi hade precis samma smak. Bara lite olika storlekar. Hon stod i provrummet bredvid och provade en 38:a och jag en 46:a och så skrek vi - ska vi byta eller. Och så ekade våra skratt i hela butiken.

På Tösse på Karlavägen har vi kaffat så många gånger att jag tappat räkningen. Alltid något gott sött till.

Så en aprildag för några år sedan ringde hon och berättade om knölen i bröstet. Då stannade världen. Men inte hon. hon kämpade. En enorm livskraft som hon mer än gärna delade med sig. Vacker, stark och med humorn i behåll.

Nere i sitt älsklingsparadis i Skåne brukade hon njuta av vind och vatten. Av natur och intryck. Och där "spikulerade" hon. Och därför heter denna blogg - daisyspekulerar.

Nu finns hon inte mer - min älskade bästaste väninna. Hon har gått vidare och jag vet att där hon nu befinner sig sprider hon sin fantastiska livskraft, sin skönhet och sin humor - precis som hon gjorde här på jorden.