Jag inte bara spekulerar jag diskuterar också. Jo så är det. Är rätt kaxig om jag ska vara ärlig. Det har jag inte alltid varit, men jag är en människa som mer än gärna säger ifrån. Kan inte hålla tyst. I mitt gamla liv, när jag var anställd óch hade både kollegor, arbetskamrater och chefer så stod jag alltid på barrikaderna. Sade ifrån om jag tyckte något var tossigt. Eller om någon blev illa behandlad. Inte så populärt hos cheferna och inte heller hos kollegorna, trots att jag faktiskt tog deras parti. Men jag tar för stor plats helt enkelt. Och jobbar man med kvinnor blir man inte populär om man sticket ut för mycket.

Vi är inte så bra på att stödja varandra vi kvinnor. Och jag undrar varför. Vi gillar inte att någon annan kvinna sticker ut hakan och hörs för mycket. Vi tycker heller inte om när andra kvinnor hörs och syns för mycket. Och vi gillar definitivt inte när andra kvinnor kommer upp sig. Nu undrar jag VARFÖR? Varför kan vi inte glädjas åt andra kvinnors framgångar? Är det den avundsjuka taggen som hugger till? Världen hade varit så mycket trevliga och behagligare om vi lärt oss att stödja varandra och glädjas även över andras välbefinnande.

Själv jobbar jag bäst med män. Så har det alltid varit. Det är rakare rör, snabbare beslut och för det mesta uppslupen stämning. Inte alltid - men som sagt för det mesta. När jag kom till Stockholm en aprildag 1980 och började arbeta i plåtbranschen fick jag lära mig den hårda vägen. Denna lilla oskyldiga? 23 åring fick höra både det ena och det andra på kafferasterna när plåtförsäljarna berättade om sina eskapader. Rodnadens tid gick snabbt förbi - det vill jag lova. Vitsarna var grova, stämningen var hjärtlig och besluten korta.

Kanske inte så konstigt att hon Daisy sedan specialiserade sig på försvarsfrågor. En rätt manlig värld - är väl ett understatement. Men den världen gillar jag!