Att jag ÄLSKAR skor är ett understatemen. Och jag är fullkomligt på det klara med att jag inte är den enda kvinnan på jorden som gör det. Mitt förhållande till skor är som en kärlekshistoria. De pratar till mig och jag kan helt enkelt inte låta bli att köpa dem. Och jag behöver inte ha dem på mig. Det räcker att bara ta ut dem ur garderoben och titta på dem för att njuta. 

Mest av allt älskar jag ballerinaskor. Och det har jag gjort långt innan de blev moderna. Därför har jag en uppsjö av dem hemma. I olika skepnader. Idag var det ett par som vackert försökte fånga min uppmärksamhet här i mitt älskade Köbenhavn som jag nu besöker i två dagar. De är så söta, att jag helt enkelt inte kunde låta dem stanna kvar helt ensamma i affären. 

Men jag har haft ett stort problem med ett par moccajodphurs som jag köpte för hundra år sedan. Nä nu överdriver jag men de har säkert sju-åtta år på nacken. Jag ÄLSKAR dem och de älskar mig. Det vet jag. Men jag har i alla år inte kunnat få på dem utan ett HÖGskafftat skohorn. Och ändå så har de följt med mig på de flesta av mina resor. Vilket resulterat i att jag ibland varit tvungen att ge mig ut på stan för att köpa ett långt högt skohorn. För jag vågar helt enkelt inte ta av dem?!?!?!

En gång var jag i Göteborg. Det var vårvinter och det regnade. Var hembjuden till en familj på middag lite utanför Göteborg. Och var tvungen att ta av jodphursen. Jag hade ångest hela middagen för jag tänkte bara på om de hade ett högt skohorn hemma. När det var dags att gå hem så frågade jag lite försynt och de svarade att de tyvärr bara hade ett litet oansenligt skohorn. Så där satt jag på deras hallstol och försökte och försökte att ta på mig dem. Men det gick helt enkelt inte. Flera av familjemedlemmarna försökte hjälpa mig men utan resultat.