häromdagen satt jag i ett möte. Det var ett ganska tråkigt sådant. Och vi var väl en sju-åtta personer runt bordet. Måste ärligt erkänna att jag hade svårt att koncentrera mig och fokusera (som det kallas för numera)! Jag ritade mest gubbar och gummor i min anteckningsbok. Så bad jag om ordet - och sa så där som jag brukar säga. - Fy fasiken vad trist det är här. Vi måste försöka ha lite trevligare. Och precis i den stunden känner jag hur jag tappar halva delen av glasögonen. Förstår ni vad jag menar. Nu i denna stund kommer jag inte ihåg vad det heter - vilket egentligen inte är ovanligt!


Där satt jag med glasögonen hängande i luften på något sätt. Och alla skrattade såsom det vore beställt. Stämningen blev med ens mycket trevligare och mötet fortsatte i en helt annan anda. Att jag sedan inte kunde läsa spelade ju egentligen ingen roll.