Så kyom då den STORA DAGEN. Då min yngsta arvinge skulle ta studenten. Jag tror nästan att jag varit mer spänd än vad dottern varit, de senaste veckorna. Och det där kan man inte förstå förrän man själv står där som förälder. 

Varken hon eller jag kunde sova i natt. Hon för alla måsten och förväntningar - och jag för att det är min yngsta som "blivit så stor"!. När klockan visade 9 så tog jag med mig alla attiraljerna och gav mig ner på byn. Inte hade jag lugnet att sitta hemma inte. Det var dotterns byta-om-kläder (för flaket), buketter, SKYLTEN och lite annat smått och gott. Gick där och smålog hela tiden. Som om det vore jag som tog studenten. 

På Waynes blev jag bjuden på studentkaffe och jag var nära till tårarna. Fast de kom först när jag såg henne komma springande ner för stigen i Vanadisparken. Med mössa och fina studentklänningen. Då var jag så stolt så jag kunde spricka.