I mina ögon var min mamma en stark kvinna. En ovanlig kvinna av sin tid. Redan på 1950-talet var hon egen företagare. När hon blev änka var hon endast 47 år med två döttrar. Hon var konservativ, snobbig,högfärdig men trots detta väldigt frispråkig. Humor hade hon och gimten i ögat. Hon stod fast med båda fötterna i den skånska myllan men älskade vackra dräkter och pälsar och tjusiga väskor och skor. Ju äldre jag blir ju mer förstår jag henne och hur hon agerade. Hon var född på 20-talet och hade helt andra referensramar än vad jag hade och helt andra förutsättningar. De sista åren i hennes liv kunde jag ibland bli väldigt arg och ledsen över hennes kommentarer - men jag kunde ursäkta hennes reaktioner med att hon var sjuk och äldre. Och jag fick sitta med henne när hon somnade in för dryga sex år sedan.

 

Idag berättade jag om min mamma under en intervju. Efter en timme säger den som intervjuade mig: - Det märks att du och din mamma hade en mycket fin relation. Jag nickade och tårarna trillade ner för mina kinder. Jo det stämmer verkligen. Det hade vi.