Insomnia, väggen & sånt

Jag lider av insomnia. Det finns till och med en film med det namnet. Al Pacino spelar huvudrollen. Jag har alltså svårt för att somna om kvällarna. Något jag haft i många många år. När det började kan jag inte ens komma ihåg. Men någon gång under 1900-talet - stenåldern alltså. Och det är inte roligt kan jag garantera. Man vet att när man lägger sig ner på huvudkudden så ......somnar man helt enkelt inte. Jag har räknat miljarders får, druckit tonvis med varm mjölk, Tänkt och fokuserat på trevligheter och försökt med i princip allt. Insomningstabletter prövade jag ett tag, de var antingen värdelösa, eller fick mig att göra de mest märkvärdiga saker i ett dvaltillstånd. Alltså slutade jag med det. Lika ljuvligt skön som jag tycker sängen är på morgonen, lika djävlusk är den när det är dags att gå och lägga sig.

För några år sedan var jag med i en studie på Karolinska Sjukhuset för att försöka lära mig att sova. Det var kognitiv terapi och samtal, studier och tester av alla de slag. Ni anar inte. Allt vändes ut och in. Och fram och tillbaka. Och allt för att jag skulle kunna somna sött. Men nä - efter tre månader gav jag upp.

Fördelen är att jag är min egen Chef, och kan bestämma relativt mycket själv. Jag kan förlägga möten senare på dagen, men efter ibland helt sömnlösa nätter är man i alla fall inte så pigg när man ska vara tipp topp på en intervju, konferens eller presskonferens.

2004 kom det en vägg emellan. Den bara fanns där en dag. Eller rättare sagt, den kom inte från ovan, utan kom smygande. Jag chefade då för tre tidningar, var relativt nyskild, ny lägenhet och hade två barn i skolåldern. Mamma varannan vecka och karriärssugen mångtidsarbetare som älskade arbetet och livet samt ungkarlstjej. Det gick inte riktigt ihop. En morgon stod jag i badrummet och visste inte hur jag skulle använda tandborsten och tandkrämen. Jag .kraschade rejält, hamnade på sjukhuset och grät floder. Räddningen som egenföretagare var mina uppdragsgivare som var otroligt förstående. Mina goda vänner som stöttade och lyssnade, min exmake som hjälpte till med barnen och sist men inte minst en fantastisk psykoterapeut. Två månaders sjukskrivning och tid att pusta ut, reflektera och andas. En sådan gudagåva.

Numera är jag mycket medveten och lyssnar på mitt inre jag. Känner av när det blir för mycket i hjärnan. Och det har hjälpt mig i många stunder. Men sömnsvårigheterna har jag kvar. Men samtidigt jobbar jag allra bäst på eftermiddagar och kvällar. Är på topp då. Idéerna flödar och artiklarna författas. Så det finns faktiskt fördelar också. Som jag ser det.

Som nu till exempel då jag kan blogga klockan 01.00 när de flesta sussar sött i sina svala sängar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0