Hej där. Ett tag sedan. men nu är jag här och spekulerar igen. Om allt och ingenting. Tänkte berätta om när jag började känna av låghet, deppighet, utbrändhet, kärt barn har många namn.

Det började med att jag vid samma tid varje eftermiddag, cirka 16.00, kände det som om jag fick en hjärtinfarkt. Jag skojar inte. Fick så ont runt hjärtat och det kom varje dag samma tid. Och det startade i november, då mörkret fallit över vårt vackra land. Jag visste inte vad jag skulle göra. Två små barn. full karriär med eget företag, våning och make. Gick till doktorn som sa att man kan inte ha hjärtinfarkt varje dag klockan 16.00. Och så skrev han ut ett serotoninhöjande läkemedel - Cipramil. Hade hört talas om de där lyckopillren, sånt skulle jag minsann inte äta. Inte behövde jag sådant inte. Tyckte jag då!

Så lade jag receptet i skrivbordslådan och fortsatte ha ont i bröstet varje eftermiddag. Berättade för en av mina väninnor som är sjuksköterska och hon sa: - Men du de där tabletterna är till för att intas. Inte för byrålådan. Och så började jag äta dem.

Det blev min räddning då. Efter några dagar släppte ontet - som i själva verket var ångest. Sådant hade jag ju bara läst om.
Till saken hör att jag året innan gjort min första magsäcksoperation och det är så oerhört viktigt att man äter vitaminer och mineraler av alla de slag, för magen tar inte upp dem på samma sätt, när man är opererad. Jag hade minskat 48 kg på ett år, vilket också är helt galet. Allt hade gått fort och där stod jag och varken kände igen mig själv fysiskt eller psykiskt.

Efter några år kom den berömda väggen emellan, men det har jag skrivit om förr. Så det slipper ni läsa igen. Men kontentan var att lära sig ta det lugnt och vara lat. Och det kan jag lova er att jag är. Ordentligt, Jag har också lärt mig känna efter och jag kan signalerna när det är dags att varva ner. Och då är det faktiskt mest psykiskt. Inte alltid så lätt, men nödvändigt.

Efter min andra magsäcksoperation visste jag hur viktigt det var med alla olika vitaminer, mineraler och folsyra. Det går inte en dag utan att jag tar mina tillskott. Och de tillsammans med serotoninhöjande räddar mig dagligen. En sak är säker - det är inte lyckopiller. Utan livräddande läkemedel.