Jag bor fantastiskt. I stan, fast ändå i skogen och med promenadavstånd till city. Bortom kröken på något sätt. Där har jag bott i 16 år och älskat varenda dag i min lilla våning. Trots det har jag så önskat mig en balkong. Har sagt till mig själv, att ska jag flytta så blir det till en våning med balkong. Pratat om det där så mycket att mina närstående säkerligen har tröttnat för längesedan. I vårt lilla hus, har vi en så kallad piskbalkong, som stått obrukad under alla år. Den finns där men ändå inte. Vem sjutton piskar mattor nuförtiden????? Jag har sneglat på den, varje dag, den finns en halvtrappa upp från mig. Och jag har drömt mig bort, tänk om jag kunde inreda den, sitta där på morgonarna och dricka kaffe och bara vara. Men jag har bara tänkt. Tills en dag för några veckor sedan. 

 

Då började jag sakteligen pimpa den, tog ut bord och stol och några pelargoner. Köpte kuddar och matta. Och så skrev jag ett meddelande till mina grannar. Att de alla var välkomna att sitta och njuta på vår nya lilla balkong. 

Det gjorde susen. Nu har "jag" balkong, jag tar koppen och pressokannan med mig, boken och smörgåsen också, och bara är där. Som jag njuter. Ibland får jag sällskap av min grannfru eller granntjej. Då pratar vi om allt mellan himmel och jord och ingenting. Och kaffar tillsammans.

 

Tänk vad kärlek till en balkong kan göra med livet.