Det är höst. Ja det blir det ju alltid efter sommaren. Men av någon underlig anledning så kommer den alltid lika överraskande. Så var också häromdagen. Och när hösten kommer trillar vemodet in. Åtminstone för mig. Jag har skrivit om det förr, om hur jag blir låg alltmed att dagarna blir kortade och nätterna längre. När mörkret hälsar på.

 

Jag är ju en klok person!??! och vet att jag inte är ensam om detta. Och jag vet också att det inte är farligt. Det är mina rationella tankar. Men när det pågår som värst, när man knappt orkar stiga upp ur sängen på morgnarna, inte göra sig iordning, inte ens borsta tänderna, då tycker man väldigt synd om sig själv. När tyngden över bröstet är så påtaglig, fast så oförklarlig. När man är så trött i huvudet, när tårarna ligger lätt tillhands och man blir arg av minsta lilla. När man helt enkelt bara ligger i sängen med täcket över huvudet. Då är det föga tröst att det är massor av oss nordbor som lider av samma sak. Ingen tröst alls, helt enkelt.

 

Oh så viktig medicinen är. Livsviktig. Jag äter serotoninhöjande läkemedel sedan många år och då jag är magsäcksopererad även flera sorter extra tillskott. Allt man ska. Men det är knappast att de hjälper under dessa värsta dagar och nätter. Det jag försöker göra då, är att ta medikamenterna lite tidigare på dagen, gärna tidig tidig morgon. Det kan hjälpa en del.

 

Så när det vänder och man känner att man orkar lite mer, man går upp och man BORSTAR tänderna. Då är det som om lyckan kommer in och all världens möjligheter öppnar sig. Lite pö om pö får man allt ta det. Men den minsta förändring och förbättring är så välkommen så.