Jag hade varit på ett mycket bra lunchmöte och strosade Västerlånggatan fram. Kände mig så oerhört glad över sol, värme, massor med turister och att det var fredag. Tänkte att nu går jag förbi Riksdagshuset - kanske jag träffar på någon politikervän! Vid Drottninggatan ställde jag mig och funderade lite och undrade om jag skulle shoppa. Inte så ofta jag promenerar Drottninggatan. Men - nä - det var så mycket folk nu klockan 13.40 på fredagen. Så jag tog istället Gustaf Adolfs Torg och vägen genom Arsenalsgatan till Nybrogatan på Östermalm. Där bestämde jag kaffaträff med bästa väninnan och satte mig ner och väntade. Glada stockholmare gick förbi med shoppingpåsar och systemkassar till kvällsmiddagen. Väninnan kom och vi började i vanlig ordning nästan prata i munnen på varandra. Så otroligt roligt att ses efter flera veckor.

 

Då kom flashen.

Först kände jag instinktivt att jag måste ha tag på min familj. Samma tänkte min dotter, fick ett mess av henne exakt då. Sonen fick jag tag på och även barnens pappa. Och väninnan samma sak. Jag kände mig så konstig i hela kroppen. En kvinna kom fram till oss och sa att hon försökte få tag på sina barn. Folks leenden hade förbytts till allvarsminer och tårar. Efter ett tag så tog vi varandra i armen, väninnan och jag och promenerade snabbt upp till hennes kontor. Och slukade nyheter.

Så kusligt, så overkligt, så verkligt. I mitt älskade Stockholm. Flera är de gånger jag förbannat och gråtit över terrorn i Israel. I London, Berlin, Paris, Nice och Köpenhamn. Tänkt att nu måste det bli ett slut.

I fredags tänkte jag - jävla satans terrorister. Men du kuvar oss inte. Aldrig, aldrig, aldrig.

 

Jag går nästan sönder när jag tänker på de döda och deras anhöriga. Som inte kom hem till fredagsmiddagen. På den 11-åriga flickan som skulle möta upp sin mamma lite senare.
Jag tänker på de skadade och de som gick på Drottninggatan och fick uppleva detta fruktansvärda.

Jag tänker också på alla otroliga poliser, räddningspersonal, sjukvårdpersonal, privatpersoner och ordningsvakter som räddat liv, upprätthållit ordning i kaoset och tagit hand om döda, skadade och anhöriga. Och chockerade människor,

Mitt Stockholm kuvas inte av fega terrorister. Vi kanske inte blir detsamma Stockholm som före klockan 14.53 fredagen den 7 april 2017. Men vi är en stad som älskar och visat att vi kan ta hand om varandra.

Så har du regeringen tagit beslutet att återuppta den vilande värnplikten. Jag är absolut av den åsikten att vi behöver ett bra, starkt och fungerande försvar. Och det ska vara vårt eget - inte någon annans. Om ni förstår vad jag menar? I ett land som Sverige där barn och ungdomar inte får någon försvarsupplysning i skolorna längre, kan vi heller inte begära att ungdomar ska söka sig till försvaret frivilligt. Sverige är ett land som varit förskonade från krig i över 200 år. Något vi självklart ska vara lyckliga över. I våra grannländer som Norge och Danmark är det annorlunda. Där har man byggt upp försvaret på en mix av frivillighet och plikt, så som vi nu också ska göra. Där har man också haft krig, för 72 år sedan. Där finns det fortfarande äldre som kan berätta hur det var då. Det finns minnen som gör att man inte behöver gå så långt för att förstå hur det är att vara inblandade i ett krig. Att vi i Sverige skulle klara av att rekrytera in frivilliga att bli soldater var ett önsketänkande.

Jag har skrivit det förr, bland annat i Expressen Debatt att jag anser att ett försvar byggt både på frivillighet och plikt känns lite som "varken hackat eller malet", men det är i alla fall bättre än hur det var. Nu hoppas jag att Försvarsmakten får lugn och ro att genomföra detta och att vi kommer upp i en numerär som gör att vi kan klara oss.

Och så kommer vi odelat in på Överbefälhavarens begäran om ytterligare 6,5 miljarder kronor. I den värld vi lever och befinner oss i med bland annat en despot i det stora landet i öst, så måste vi rusta vårt försvar. Vi måste ha ett bra utrustat modernt toppförsvar. Igen säger jag - de är bättre att ha ett eget försvar, en någon annans lands försvar!

Se nu till att ÖB får de pengar han behöver till det svenska försvaret.  Så att vi alla svenskar kan vara stolta och trygga i vårt land. Det är väl investerade kronor. Tro mig.

Idag högtidlighåller vi minnet av förintelsens offer, Förintelsens minnesdag. Det var den 27 januari 1945 som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades. Över hela världen högtidlighålls denna dag.

Mina barns farmor Genia var en av dem som befriades. Hon och hennes syster kom med de så kallade "vita bussarna" till Sverige. Här fann hon sin fristad, efter många år i förnedring, misär och utplåning av hennes familj. Hon var mycket sjuk och utmärglad när hon togs omhand i Malmö efter en lång färd från Auschwitz. Hon hamnade sedemera i Örebro, skaffade sig arbete, lärde sig svenska och träffade sin kärlek, en lång stilig man från Helsingfors, mina barns farfar.

De fick två barn som betydde allt för dem. Att leva med det som Genia gått igenom var inte lätt. På den tiden fanns varken traumacenter eller möjlighet att gå till psykolog. Och livet gick på något sätt vidare. Dessvärre drabbades hon av svår sjukdom och dog alldeles för tidigt i början av 1970-talet.

Senare fick hon fyra barnbarn som aldrig fick träffa sin mormor respektive farmor. Men hennes berättelse lever vidare. Såsom många andra överlevares grymma historier. Mina två barn har växt upp som fria, självgående och stolta judar. med starka identiteter. Det om något är så otroligt fint och varje dag är de och många andra i den så kallade "tredje generationen" ett bevis på att det finns en god värld trots allt.

Men, och här måste jag skriva men, den är hårfin. Varje dag måste vi alla kämpa för att godheten ska övervinna det onda. För det finns fortfarande människor som hatar. Hatar judar, romer, homosexuella muslimer och oliktänkande. Vi måste vara observanta för minsta lilla avyttring och verkligen stå upp för det demokratiska samhället. För den är värd att försvaras.

Mina barn fick aldrig träffa sin farmor. Jag är dock övertygad om att hon hade varit enormt stolt över dem och lycklig över att de kan leva ett gott fritt liv.

Jag är känd för att vara ganska "snabbkäftad" - vilket betyder att jag svarar ganska snabbt och kaxigt. Jag har också rätt många åsikter och jo jag är till och med ganska rigid eller konservativ i mitt tankesätt.

På Rikskonferensen i Sälen i början av veckan överraskades vi alla av att de militärer som stod på scen var uniformerade. Det har aldrig hänt förr - man har haft klädkod casual på dagarna, alltså civil och kavaj på kvällsarrangemangen. Mitt första intryck var att - nä det har var inte alls bra. Grönkläder på scen. Och det var jag ju inte sen med att tala om för den första jag träffade efter det att jag sett överbefälhavaren stå på scenen. Trots att ÖB sa att det är ett beslut de tagit, när jag står här då jobbar jag, alltså uniform.

Så alltså, när jag i pausen stöter på en bekant så är jag snabb med att ha väldiga åsikter om det där med uniform på Rikskonferensen. Men jag fick mothugg och mannen som jag mött, han förklarade sin synpunkt. jag lyssnade, men tyckte inte alls han hade rätt. Nä nä.

Sedan tänkte jag efter! Så typiskt mig. Och efter någon timme när jag smält intrycken, funderat på vad min bekant sagt till mig samt tänkt en vända till, då retirerade jag i mina tankar. Jag gjorde helt enkelt en inre pudel. Minsann. Och i Expressens livesändning från Sälen då vi sammanfattade hela konferensen, hör jag mig själv tycka att detta med att ha uniform på scenen, är ju helt strålande. det ger en signal, och visar att man som officer är stolt över sitt yrke och sin Försvarsmakt. Jag lade också till att jag tyckte att det rent PR-mässigt var perfekt, för det kan också göra att man kan få fler sökande till försvaret.

Så kan det gå, när man ändrar åsikt. Minsann.

Så var det dags igen, att reflektera över Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen. Den 71:e i ordningen och den 19:e för mig. Fast det höll knappt på att bli någon resa för mig i år. Dagen före vaknade jag med feber och halsont. Kände mig som en Man som är förkyld. Jag lovar. Och ännu mer ynklig när jag var tvungen att konstatera att jag inte skulle kunna vara med på för mig årets stora begivenhet. Jag ÄLSKAR ju försvar- och säkerhetspolitik. Abstinensen ökade var varje timme och när jag sedan läste inläggen på Facebook om hur bra allting var - ja då steg febern nog ytterligare någon grad. Men efter ett STORT ambitiöst intag av medikamenter av alla de slag, inklusive ingefära, citron, honung och kokt vatten så stod jag i alla fall på benen på måndagsmorgonen och kunde följa med en mycket god vän, som skulle bila upp andra dagen.

 

Nåväl, reflektioner var det! För det första är jag förvånad över att det sitter närmast 350 personer på åskadarplatserna, alla med intresse för försvars- och säkerhetspolitik. Om vi drar bort alla journalister och fotografer som irrar omkring efter något intervjuoffer eller ett scoop, så är det cirka 310 kvar. Av dessa 310 personerna var det INTE EN ENDASTE EN som ställde någon fråga i konferenssalen. Trots att moderatorn vid ett flertal tillfällen uppmuntrade till frågor från publiken. INTE EN ENDA på tre dagar. Jo förresten - en var det. Och det var undertecknad. Och den frågan ställde jag inte förrän på tisdagen, då konferensen pågått i över två dagar. Jag missade tyvärr både statsministerns, försvarsministerns och överbefälhavarens tal. Jag såg dem i webbutsändningen - men jag var inte tillstädes. Hur kan det komma sig att ingen ställer frågor?

 

Det är viktiga livsavgörande frågor som tas upp på scen och ingen har något att fråga om? Mycket märkligt! Det är för mycket budgivning och auktion när det gäller pengar till försvaret. Jag sa i Expressens livesändning igår - att jag anser att försvaret är alldeles för allvarligt för att hålla på budgivning med en miljard hit och tio miljarder dit. Jag anser att allianspartierna beter sig barnsligt. Men regeringen får också en känga. De velar! Låt någon ta befälet, sätt er ner NU och ta beslut. Vi står inför problem, Ryssland ökar sin närvaro i Östersjöområdet, de rustar upp och håller på med påverkanskampanjer, datorintrång och skyr inga medel för att föra krig och intervenera. Vårt svenska försvar behöver mer pengar och de behövs NU. Inte om ett år, tre år eller fem år. Försvarsberedning i all ära, visst är det bra, men Björn von Sydow som utsetts till ordförande, kommer inte presentera något det närmsta året. Jag är en människa som gillar konsensus. Jag tycker om när man kan göra breda uppgörelser och komma överens. I en sådan viktig och allvarlig fråga som försvaret av Sverige, behövs samsyn, partiövergränsande uppgörelser - men det behövs någon som tar ledningen och säger ifrån.

 

Överbefälhavaren är en bra karl. En doer. En man som vet vad han vill och som genomför det han ska. Han har under 2016 tillsammans med Försvarsmakten jobbat för ett vassare försvar. Det har han lyckats med under de förutsättningar han har. Men han kan inte trolla med knäna. När pengarna är slut är de slut. Så är det. Enkelt men trist. Att försvara vårt land tillhör livsviktigt anser jag. Självklart behöver vi bra skolor, omvårdnad, god äldrevård men om vi inte kan försvara vår demokrati, hur ska vi då kunna gå vidare. Hur ska vi då känna oss trygga? Det är alltså allvar nu. Jag skriver inte det för att hetsa eller sprida rysskräck. Men vi har en granne i öst som uppträder hotfullt och despotiskt, Det är inget att hymla om. Enligt överbefälhavaren råder det inget krigshot mot Sverige, men vi befinner oss i oroliga tider.

 

Nato då? Om Nato var det ganska tyst. Försvarsministern deklarerade å det starkaste att vi i Sverige ska värna om vår alliansfrihet. Men om det - g-d förbjude - skulle bli krig, då står vi där helt mol allena. Vi har samarbets- och bilaterala avtal med Finland, Storbritannien, Polen och Danmark. Men om det smäller är vi ensamma. Det tål att tänka på. Kära läsare, där har ni mina reflektioner och intryck över de senaste dagarnas konfererande. Vad som hände med förkylningen? Ja den frodas gott, men jag har väl lyckats bli av med en eller annan bacill som jag gett bort till några andra försvarsnördar i Sälen.

Under ett liv träffar man många många människor. Några blir man vän med, vissa blir bekanta och de flesta passerar revy. Inte för att man tycker mindre om dem, men bara för att så är det.

Men så dyker en person upp som kommer att sätta sina spår hos dig just därför att det är en bra människa. Johan var en sådan person. Vi träffades genom mitt uppdrag som chefredaktör och han blev min uppdragsgivare. Jag kommer aldrig glömma hans första arbetsdag - precis just den dagen som jag skulle lära mig att dansa - ja du läser rätt - på kansliet. Uppväxt med diskodans är inte så jätteroligt när man frekvent besöker Folk och Försvars Rikskonferenser. Där dansar man på riktigt. Alltså vals och sådant.

En av de anställda på kansliet hade förstått mitt dilemma och tagit med sig den STORA kassettbandspelaren med James Lastmusik.
Vi stängde dörren, och så var det "bara" att följa 1,2,3 och 1,2,3 med dånande valsmusik i rummet. En försynt knackning på dörren hördes och utanför står en mycket förvånad med väldigt road Johan.

Så följde många härliga år med redaktionsråd och styrelsemöten. Det var högt i tak och vi delade inte alltid åsikter - fast vi ville egentligen detsamma. Att tidningen skulle bli en av de bästa, en av de mest lästa med en hög stilistisk nivå när det gällde Sjövärnskåren, totalförsvars- och säkerhetspolitik.

Johan kunde enormt mycket, han var påläst och en fena på att formulera sig. Så mycket stöd jag fick. Och så mycket feedback.
Vi kunde bråka om smådetaljer, men det blev aldrig obehagligt eller någon större katastrof. Det slutade alltid i enighet - vi ville ju samma sak.

När han valde att sluta och pensionera sig blev det för mig ett stort stort tomrum. Men vi höll kontakten och varenda gång vi sågs eller hördes av, var det lika trevligt. En dag kom en tjockt paket på posten - det var "En liten bok om mej" - Johan hade skrivit om allt det han varit med om. Han skrev till mig att han hade saknat att skriva, efter det att han slutade att skriva sin "Näst sista ordet" i Sjövärnsposten. Och beslutat sig för att skriva en bok, mest för att hans barn skulle kunna läsa, men säkerligen också för att han behövde skriva ner allt det som hänt honom under hans handbolls- och försvarsmaktskarriärer. Boken läste jag på direkten. Så mycket Johan.

Förra veckan ringde telefonen och en god vän berättade att Johan hade gått bort. Johan, nä det kan inte stämma, tänkte jag. Inte Johan. Nu är världen utan en bra och fin människa. Och jag har Johans bok på nattygsbordet för att att komma närmare honom..
Finaste du, jag önskar att du har det gott där du är. Du är saknad.

Nu måste jag spekulera på riktigt - eller rättare sagt säga vad jag tycker och tänker. Om det som Socialdemokraterna i tid och otid pratar om - nämligen alliansfrihet.

Det fanns en gång en tid då Sverige hade nytta av sin alliansfrihet - kanske var det därför som Hitler och hans gelikar inte invaderade oss. Om det kan vi dryfta mycket och länge - men den tiden är för längesedan över. Kalla kriget is no more och Sverige är idag som vilket land som helst. Även om sossarna ibland tror att vi är förmer.

Dagen före ambassadör Krister Bringeus skulle presentera sin rapport om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten publicerades ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Alltså torsdagen den 8 september. Författarna till detta inlägg vad inte mindre än vår utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist. Där bedyrade de båda vikten av att Sverige är alliansfritt. Dagen före utredningen publicerade alltså!!!!

Mantrat "Alliansfrihet" får vi höra titt som tätt. Jag tror till och med att vissa - läs Wallström, Hultqvist & Löfven säger det i sömnen.

Men nu är det faktiskt så, kära läsare, att vi har ingått försvarspolitiska samarbetsavtal med både Finland, Danmark och Storbritannien. Inte för längesedan - utan nu på den senaste tiden. Och ett är på gång med Polen. Hur var det nu med Alliansfriheten?!?!?!
Sverige är inte alliansfritt längre. Inte alls. När ska Socialdemokraterna inse det? När ska de vakna ur sin Törnrosadröm?

 

Tilläggas ska, att jag även ställer mig oerhört kritisk till hur Alliansregeringen skötte NATOfrågan, under de åtta år de regerade. En katastrof kan man säga. Att inte ens ta i frågan. Folkpartiet var den enda som rakryggat ställde sig upp och sa att Sverige bör gå med i NATO. De andra tre partierna var det tyst som i graven från. Nu däremot - är det annat ljud i källan.  

 

 

Den debatt som hägrat angående ”mittkors” som startades på Facebook för några veckor sedan, har fullkomligt spårat ut. När företrädare för kyrkan och andra kulturpersonligheter går ut och säger att korset kan vara stötande och provocerande, då är något gravt fel.

Korset är en symbol som är vacker och fin – självklart ska kristna gå med sitt kors. Lika mycket som jag som judinna går med min Davidstjärna. Den går jag med för att visa att jag är just judinna, för att jag är stolt för det, men också för att den har så mycket symbolvärde. Precis som korset. Jag kan inte se i var det skulle vara provocerande och stötande?

Det är väl upp till var och en om man vill visa sin tro? Sedan när har det blivit stötande? När hände det att vi i Sverige ska vara rädda för att provocera andra religioner genom att gå omkring med ett kors? Jag har full förståelse för att man provocerar genom att visa symboler som chikanerar religioner och människor – exempelvis nazistiska, fascistiska eller invandrarfientliga pins eller badges. Det är till och med till viss del förbjudet. Men det är en helt annan sak – än att gå omkring med sitt kors eller sin davidstjärna.

Vi lever i ett demokratiskt land. Den dagen vi inte ska kunna gå omkring med kors, davidstjärna eller andra religiösa symboler är det illa. Riktigt riktigt illa för Sverige.

 

 

En mycket god vän till familjen sa för många år sedan: - Daisy, vi är alla överlevare. 

 

Idag kommer jag inte riktigt ihåg i vilket sammanhang han sa dessa kloka ord. Men jag vet att vi pratade om Förintelsen och om hur vi drabbats på olika vis. Jag tyckte att min egen judiska familj kommit lindrigt undan och att jag inte ens kunde kalla mig för "second generation".Second generation är de som är barn till överlevare av Förintelsen. Då sa han: - Daisy vi är alla överlevare.

 

I dagarna har vi högtidlighållit Förintelsedagen. Den 27 januari 1945 öppnades portarna till Auschwitz och världen fick en chock. Idag vet vi vad som hände där och i många andra koncentrationsläger. Tyskarna utrotade systematiskt judar, romer, handikappade, homosexuella och oliktänktande. Bara av det skälet att de var judar, romar, handikappade, homosexuella och oliktänkande.

 

Aldrig mer säger vi - ALDRIG MER. Men det kan hända igen. Jag som är en väldigt optimistisk person är väldigt pessimistisk när det gäller detta. Drygt 20 år efter Andra Världskrigets slut förföljdes judarna i Polen och tvingades fly. De blev trakasserade och utstötta från universitet, sina arbeten, i skolor. 20 år efter Auschwitz befrielse. Aldrig mer sa vi ju!

 

Romer lever fortfarande som om de vore spetälska i många europeiska länder. Rumänien själva behandlar dem som åttonde klassens medborgare. I Norge vill man förbjuda tiggeri för att det stör gatubilden!!!!! I Sverige finns det att parti som säger samma sak. 70 år efter Auschwitz befrielse. ALDRIG MER!

 

I en ort i Mellansverige förföljs ett homosexuellt gift par. De får sin bil besprutad och sten kastas mot deras husfönster. 70 år efter Auschwitz befrielse. Aldrig mer!

 

I Malmö vågar inte judar bära sin davidstjärna eller gå med kippa. När de kommer ut från synagogan på lördagsförmiddagen skriker ungdomar från sina bilar: Judejävlar! ALDRIG MER!

 

Vi är alla överlevare

Jag har åter varit i tv. Jo det är sant. Bara jag skriver det får jag hybris. 

Och ni som tillhör min fanclub?!?!?! vet att jag bara älskar det. Lika bra att komma ut som ego. 

 

När de ringde från Debattredaktionen på förmiddagen och undrade om jag kunde ställa upp behövde jag inte ens tänka över svaret. På tåget satt jag hela tiden och undrade om mina medpassagerare förstod att det satt en megastjärna i vagnen. De skulle bara veta...

 

Men faktum är, att trots att jag håller kurser och föredrag om bland annat att stå på scen, och att jag är rätt så van att prata inför publik , så var jag väldigt nervös. Saningen kommer alltid fram.

 

Väl på plats i TV-huset i Göteborg togs jag om hand som en stjärna. Eller rättare sagt - alla togs om hand som stjärnor. Inte bara jag. Så man kommer snabbt ner på jorden. Vi pratade överviktsoperationer för barn. Ett viktigt ämne. Vad jag tycker om det kan du se och höra om du går in på länken:

 

http://www.svtplay.se/video/2502184/debatt/27-11-22-00.

 

Jag är ju pro operationer för vuxna över 18. Men inte lika positivt inställd till operationer för barn. Varför - se inslaget. Programmet börjar med två andra diskussioner. Överviktsoperationerna kommer först sist i programmet.

 

 

 

 

 

Ni vet ju att jag numera är inredningsexpert, inredare, tapetserare, möbelsnickare med mera mer mera. Alltså till husbehov! Idag hade jag varit på möte och gick förbi en affär med tofsar och knappar och sådant. Och då kom jag på att jag saknade något. In rusar jag i affären, som jag brukar, och säger högt - har ni sådana där band som man fäster utmed tyg på en karmfåtölj. Så sa jag för jag vet inte vad det heter. Innehavaren säger med hög skånsk röst - utan att lyfta blicken från det han håller på med. - Ja det har vi. Har du en tygbit med dig. 

Nä säger jag, det har jag inte. - Ja se då är det inte så enkelt. Vi har 220 sorter och det kommer bli omöjligt för dig att välja rätt. Men jag har fåtöljen på bild, säger jag. Nä nä det blir aldrig bra nyanser på en mobil.

 

Jag fortsätter, men alltså jag bor ju ganska långt härifrån. Jag väljer något bara. Det BLIR ALDRIG BRA, får jag till svar. Gå hem och skicka mig en liten tygbit på posten så fixar det sig.

 

Nä jag fick gå ut med svansen mellan benen och nästan skämmas över att jag kunde vara så fullkomligt urbota korkad att jag glömt den lilla tygbiten. Jag som nästan alltid blir bönhörd.

Jag gjorde det igen. Gjorde om. Alltså en gammal karmfårtölj som gått i arv. I flera år har den intagit min lilla hall men jag har aldrig riktigt förlikat mig med den. Drömt att den ser helt annorlunda ut. Bläddrat i vackra inredningsmagasin och tänkt - sådär ska min fåtölj ser ut en gång!!!! Men mer än så har det aldrig blivit.

 

Tills igårkväll. Hade i vanlig ordning spontant rusat in i färgaffären sedan vidare till tygboutiquen. 

Och så direkt på när jag kom hem. Att måla var ju en bagatelle (man är ju van) men att klä om - se det var inte så enkelt alls. Men några timmar senare med händer som ser ut som om de drabbats av den värsta av sjukdomar, grå färg över hela kroppen och ett hallgolv som påminner om slaget vid Lûtzen är fåtöljen klar. 

 

Här är resultatet.

 

 

Jag har alltid sagt att det är för litet fjäsk i Sverige. Jag säger det igen - DET ÄR FÖR LITET FJÄSK I SVERIGE! Hörde ni?

Och så vill jag lägga till en sak: Det är för litet skryt i Sverige! Hörde ni?

NU ska jag berätta varför jag tycker så. Det här med Jantelagen är jag så evinnerligt trött på att jag får KRUPP varje gång jag råkar på det. Trots att det är 2014 och att vi i vårt vackra avlånga fina land blivit influerade av EU och av alla underbara kulturer runt om i världen så har vi fortfarande JANTE på axlarna. Det får bli slut på det.