Det är dags nu - att erkänna det. Kanske tycker du kära läsare att jag är väldigt mycket för att erkänna och  "komma ut" här på min blogg, men jag har äntligen nått den mogna?!? åldern att jag inte skäms för någonting längre.

Jag vill härmed erkänna att jag faktiskt då och då drabbas av stolthet över mig själv. Jo så är det. STOLT - smaka på det ordet. Visst är det gott. Vem det var som lärde mig att man ska känna stolthet över sig själv kommer jag inte ihåg. Så så ja. Tro nu inte att jag är lastgammal och att det är därför jag glömt, nä nä. Det förhåller sig så att jag har rätt mycket i min lilla hjärna, vilket gör att det är svårt att hålla reda på saker och ting. Eller hur var det nu!

Jo stolthet. Idag är jag stolt över att jag skrev en debattartikel på politikerbloggen.se för nästan tre veckor sedan. En uppmaning till Mona Sahlin att ta sin partikamrat kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu, i örat. På grund av de uttalanden han gjort om judars situation i Malmö. Stolt för att jag skrev precis som jag tycker och känner som svensk judinna född och uppväxt i Malmö. Om min bestörtning och förtvivlan över hur saker och ting utvecklat sig.

För drygt en vecka sedan träffade Mona Sahlin företrädare för Judiska Församlingen i Malmö och idag skriver politikerbloggen.se om att Socialdemokraternas partiledare läxat upp sin partikamrat. Jag är fullt medveten om att det är flera kända politiker och skribenter som engagerat sig i debatten, bland annat Fredrick Federley och Per Gudmundson på Svenska Dagbladet och påverkat utvecklingen. Det är hedervärt! Jag tror inte på fullaste allvar att jag medverkat till Mona Sahlin engagerat sig, men kanske har mitt inlägg någonstans fått känslorna att svalla. Och med detta är jag stolt. För att jag också engagerat mig. Och sagt ifrån.

Jag känner mig nästan alltid ung. Jo så är det. Utom i dessa hala dagar. När jag linkar fram känner jag mig som jag tror att man känner sig när man är 90 år. Och orsaken är att jag är livrädd för att halka. Jag som för övrigt inte är rädd för så mycket i livet. Är ganska modig, uppkäftig, kaxig förutom när jag är ute på vintertrottoarerna. Mina ungdomar säger att jag går som en anka, och härmar mig mer än gärna. Så till och med jag skrattar sanslöst.

En man i min bekantskapskrets tyckte, efter det att jag krampaktigt hållit i hans arm så hårt att hans jacka nästan gick itu när vi promenerade ute i vackra Sörmland, att jag borde införskaffa broddar: - Daisy, sa han och tittade allvarligt på mig, det är dags nu.

Jo tänkte jag. En av mina tjusiga väninnor har blivit med broddar - kan hon kan jag. Men alltså, i 10 veckor har jag nu varje dag jag gått utanför dörren bestämt mig att investera i ett par "hjälp-att-hålla-sig.på-benen" men så fort jag närmat mig skomakaren på Nybrogatan så är det något i mig som hindrar mig från att gå in.

Kanske var det inslaget en tv-morgonsoffa,  då kända tyckare satte poäng på de olika broddar som fnns på marknaden. Där satt han den kände journalistintellektuelle som tyckte att de blå var bäst. - De skulle vara perfekt för en liten äldre dam, typ min mamma, som är 81! 

Nä hellre går jag som en anka och får värk i hela kroppen för jag spänner mig så till den milda grad. Än att börja med broddar i min "unga" ålder. Det är inte alls dags nu! 

sedan urminnestider har jag alltid frusit om fötterna. Inte när jag är ute i 20 minusgrader - utan i sängen. Mina fötter är iskalla och det hjälper inte ens med fyra täcken plus minken. Jag fryser ändå! - Dålig blodcirkulation, var det någon klok människa som sa. Ett annat ljushuvud tyckte jag skulle skaffa mig en man som kunde värma mina fötter, men alltså, jag skaffar väl inte en karl i huset för mina fötters skull.

I helgen var jag i Skånelandet för att arbeta med min tidning tillsammans med bildredaktör Knoll och grafiker Tott. I Totts kök huserar vi då, med Macar så stora som hus och så min lilla emachines. Det var KALLT med STORT K kan jag intyga. I köket - inte i sängen! Mina fötter blev till is och jag hade svårt att koncentrera mig på det jag borde - alltså författa, chefa och lite annat. Tack och lov förstod min kollega detta dilemma - hämtade STOR PLÄD och härliga duntofflor. Och hjälpte "tanten" med att drapera in sig och få på tofflorna. Så, sa han, nu är du klar för jobb. Och det bästa med detta hela är att du är närmast låst vid din läst.

Det är gott med vänner!