Oh så vackert sa jag när jag fick se detta otroligt vackra set. I syndigt rött. Det MÅSTE jag ha, hörde jag mig själv säga. Och det ska jag förtälja att det inte är så enkelt minsann. När man har storlek JÄTTESTOR i byst. Men ibland har man tur. 75 procents rea, gjorde att jag blev enormt glad i shoppingsjälen också. Alltså blev det bingo. Vackert, syndigt, läckert, snyggt och bra pris. 

Lite mer synd blir det också. Köpte mig en liten Toblerone, för det är jag värd. Har inte ätit godis på en hel vecka. Och varit duktig både att hålla mina mattider och att promenera och springa i trappor. Men det blir bara denna lilla chokladsak. Bara den och inget annat.

jag vet att jag inte är ensam om det. Men det är väldigt få som pratar om det. Man gör det flera gånger om dagen, men ingen säger något. Jag pustar och suckar och försöker verkligen åtgärda det, men till ingen nytta. Jag har helt enkelt inte lyckats, trots att jag försökt i flera år, att bli av med åkomman. Vi måste börja prata om det. Helt enkelt komma ut.

Som sakletare....

Ibland tycker jag att hela dagarna går åt till att leta efter någonting. Först är det glasögonen så att jag kan läsa Svenskan på morgonen. Sedan fortsätter det med busskortet eller den där vita toppen som jag absolut vill ha. Men det är inte det värsta. Det värsta är "i-väsk-letandet"! Efter plånboken, nycklarna, läppstiftet, almanackan, den medhavna bananen med mera.

Och kom nu inte och säg "ta en mindre väska". Det har jag prövat, det hjälpte inte.....

Vaknade klockan fem och var pigg som en mört. Hade då endast sovit tre timmar, men visste att jag inte skulle somna om hur många får jag än räknade. Så jag gick upp. Svenskan och första koppen kaffe med lättmjölk ( har bytt från lagommjölken (alltså den som kallas för mellansådan). Vid halvsju tände jag tvn och i några timmar hörde jag nyheter varje halvtimme. På höjden, längden och på bredden. Samma nyheter hela tiden. Efter några timmar kunde jag ha sufflerat nyhetsuppläsaren. Kanske ska anmäla mig som sådan. Fast å andra sidan, är det väl helt andra nyheter imorgon....

Tidig förmiddag gav jag mig ner på byn för att göra några ärenden. Ett var att hämta en väska jag beställt. En av drömväskorna. Om det kommer jag berätta en annan gång. Den är jag värd, minsann. Flera gånger om tycker jag. Tack Daisy, säger jag om och om igen!

Hade ett jobbmöte och sedan tog jag en kaffe på Götgatsbacken. Kul att byta miljö och kaffet var gudomligt.
Nu sitter jag i soffan och kurar och försöker njuta.Till trots att det "pålas" några hundra meter bort. Det gör det varje vardag från klockan 07.00 till klockan 17.00. Så snart slutar det. Och då mina kära läsare då ska jag njuta än mer.

i slutet av veckan åker jag till New York. Behöver jag säga att jag ser fram emot det? Oj vad häftigt kul underbart fantastiskt det ska bli.Att återse staden med STORT S! Vi ska promenera, insupa intryck, njuta, äta, dricka, shoppa, glo och kaffa. Och så ska jag faktiskt arbeta ....intervju bokad med Sveriges FN-ambassadör. Det ska också bli spännande.

Så fick jag nästan hybris. Bara nästan. Svenska Dagbladet nämnde en av mina tidningar igår på bästa lässida. Den om Juholt och hans sista stora fadäs. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/18-timmar-som-gav-krisen-nytt-liv_6786643.svd - läs själva.

Det där med att fokusera på rätt saker är inte alltid så enkelt. Jag säger mer än gärna till mina närmaste omkring mig att se till att skingra tankarna - tänk på något annat. Fokusera rätt! Men till mig själv, är det minsann inte så enkelt. 

I några veckor nu har jag känt  mig "tjock". Jo det är sant. I ärlighetens namn vet jag också att jag ökat på några kilon sedan jag besökte Danderyds Sjukhus senaste gången. Och det var i april förra året. Jag äger nämligen ingen våg. Vilket är på gott och ont. Hade jag haft en våg hade jag ställt mig på den fem-sex gånger per dag. Sådan är jag?!?!?! Men samtidigt så är det rätt så bra att ta sig en viktkoll lite då och då.

Det där med att jag känt och innerst inne vetat om att jag ökat på, har alltså gjort att jag känt mig - just det "tjock". Och det är klart obra att hela tiden gå och tänka så. 

Idag var jag på kontroll på sjukhuset och visst hade jag ökat i vikt, men inte så förfärligt mycket. Däremot hade jag minskat med 30 cm i midjan - 30 cm - det är ju en hel linjal. Jag blev så enormt lycklig kan ni tro. Och syster Charlotte gav mig några riktigt bra råd att tänka på. 

Idag har jag fått ledigt. Visst är min chef snäll. Hon förstår att jag är rätt färdig efter flera dagar i Sälen. Hon förstår att jag behöver slappa, ta det lugnt, ligga på sängen och soffan och inte göra någonting. Inte prata försvar och frivilliga försvarsorganisationer. Inte ställa kluriga frågor till ministrar, politiker eller andra Sälendeltagare. Inte behöva ta på mig den lilla svarta, glitter och glamour utan helt enkelt bara vara ...

jfick hjälp att hitta mina "försvunna" bilder från Rikskonferensen. Av det yngsta ättelägget. Som visserligen skakade på huvudet och himlade med ögonen när hon hörde att hennes uråldriga mamma tappat bort foton i datorn. Men hon fixade det hela

Så här kommer en kavalkad av bilder från årets Folk och Försvarskonferens. 

Så stod han där på flygplatsen och väntade. Lång och stilig. Med sina vackra mörkbruna ögon och den härligt gröna halsduken. Det kändes i hela kroppen och jag var så stolt att jag säkerligen växte minst fem centimeter på stubinen., från 161 till 166 cm över havet. Ättlingen, arvingen, sonen. Och det kändes ännu mera härligt att ha landat på "hemmaplan"!, För trots att Rikskonferensen i Sälen, är min hemma-arena och att jag fullkomligt älskar allt som handlar om försvar- och säkerhetspolitik så blir man rätt trött efter mer än 3,5 dygn i detta fullkomliga euforiska sammelsurium.

Nu ska det vilas och reflekteras, samla tankar och idéer. Skrivas och givetvis också spekuleras. 

Jag har redan börjat min vilopaus genom att senluncha med mina båda ungdomar. Dottern anslöt i stan och när hon kom emot mig med denna vackra varelse så kände jag värmen stiga i hela mig. Och det är något av det bästa som finns. Det är gott att vara hemma.

har inte kommit till Sälen. Men den fanns ändå med väldigt påtagligt i rikskonferensens program. Jag syftar till det som kallats "den arabiska våren". Självklart kan man i en konferens som handlar om försvars- och säkerhetspolitik inte undgå den enorma utveckling som skett i delar av Nordafrika och Mellanöstern. På plats fanns biståndsminister Gunilla Carlsson, ambassadörerna från Egypten och Israel. Vem hade trott att Tunisien, Egypten och Libyen skulle störta sina respektive envåldshärskare, alla länderna inom loppet av några månader?  Hade ni mina kära läsare trott så? Inte jag i alla fall.

Nu hoppas vi på att flera diktaturer följer efter. Och att despoterna faller en efter en. Att invånarna vågar stå upp för sina rättigheter och att så lite blod som möjligt spills. Syrien, Jemen, Bahrain för att nämna några.

Vi pratar väldigt mycket om andra länders övergrepp, vi svenskar. Men hur står det till med vår egna rättsstat? Jo jo lagar och förordningar ska hållas och myndigheter kan ibland ta till för mycket för att följa dessa till punkt och pricka. Polisen och åklagarmyndigheten är några. Etik och moral går inte alltid hand i hand när det gäller övergrepp mot den enskilda människan och dennes familj. Skam är det, EN STOR SKAM för rättssverige när den lilla människan kommer i kläm och sedan inte får den offentliga ursäkt och upprättelse som hade varit berättigad. Om detta diskuterades det på scenen med representanter från bland annat Advokatssamfundet.

Här byggs det nätverk, som det så fint heter nuförtiden. Alltså det är ett annat ord för kontakter. Men nätverksbyggande låter "finare". Det byts visitkort friskt och möten avhålls och bokas. Förra året stötte jag på en informationschef och vi skulle byta visitkort. När han får mitt säger han: Oj har du rakat av skägget sedan visitkortet gjordes? Jag höll på att slå till honom innan det gick upp för mig vad han menade. Jag hade gett honom någon annans visitkort????? Ett med bild på!!! Så kan det gå när man bygger nätverk....

Har precis lyssnat på ett föredrag av SVT-journalisten Erika Bjerström som berättade om det nya framgångsrika Afrika. Det Afrika som sällan får synas i media. Där ekonomin blomstrar och välståndet sakta men säkert ökar. I Tanzania har man lyckats med att ge alla invånare en sjukförsäkring, det som inte ens USA har lyckats med. I Rwuanda växer ekonomin och människor har fått en framtidstro. Alla skolbarn får på sin första skoldag en laptop. Sju av världens 10 växande stater ligger idag söder om Sahara. Det sänder signaler till oss härhemma. Och till oss som många gånger haft förutfattade meningar om Afrika. Att ekonomierna växer beror inte på biståndet - utan på demokratiskapande, kontakter och driftighet.

Ni skulle bara veta vilka otroligt fina bilder jag tagit med min lilla fina rosa kamera. Den ena bilden är bättre än den andra. På överbefälhavaren i gul snygg tröja, på försvarsministern i randig skjorta, på den finländske stilige försvarsministern i cognacsfärgad tröja, på Juholt i blå kostym, på Jan Björklund i knallröd tröja och på häftiga Sälenbacken......

Och då säger väl ni, men varför visar du inte dem här då??????
Jo, därför att jag lagt över dem i den här lilla datorn som jag har med mig, och nu kan jag inte hitta dem.

Jag behöver inte säga mer eller hur?

Jag säger som Nasse i Nalle Puh: - Kära nån! Om vaddå undrar ni säkert och om det ska jag förtälja....

Det var dags för Håkan Juholt att framträda. Och det efter en fyra veckors lång tysthet. Så kom han då upp på scen, visserligen solbränd som kanske skulle markera att "jag är inte samma partiledare som för en månad sedan"! Men det var faktiskt bara på ytan som förändringen märktes. Trots semester så var han en ganska pressad och stukad man. Så tyckte i alla fall jag. Tacka vet jag "förr i tiden" när Juholt antog Sälenscenen för att prata försvarspolitik, då var det en mycket kraftfullare och dynamisk man som orerade. Det var nästan så att jag tyckte lite synd om honom, missförstå mig rätt.

Om det är luften, människorna, programmet eller sängen som gör det vet jag inte. Men den här damen har sovit sju timmar i sträck. SJU timmar. Det har inte hänt sedan mannaminnen. Vaknade pigg som en mört, hoppade?!?!?! ur sängen och ner till frukostmatsalen. DÖM OM MIN FÖRVÅNING när jag upptäcker att alla andra deltagare också är morgonpigga. Jag hade trott att jag skulle vara ensamätande klockan åtta på morgonen. Som man kan bedra sig?

Här försigår ett frenetiskt minglande redan tidiga morgon. Det pratas försvar, politik, det bokas möten och det beslutas säkerligen en hel del kring borden. Försvarsministrar, journalister, riksdagsledamöter, generaldirektörer, generaler och en hel del annat "löst" folk alla klädda i tröjor och jeans. Inga uniformer här inte. Stämningen är oerhört lättsam och det är väldigt enkelt att knyta bra kontakter. Vilket gör att jag nu stoppar undan datorn för att morgonmingla vidare.......

Jag reser ganska mycket. Både i arbetet och privat. Och de senaste åren har jag blivit ett proffs på att packa. En specialist nästan. Precis som jag bloggade om i mitt förra inslag, så reser jag relativt light numera. Utom när jag ska till Rikskonferensen i Sälen.

Jo visst, det har blivit mindre med åren, men fortfarande så är det i skopackningen jag hittar svårigheterna men faktum även när det gäller aftonväskor.

Men nu har jag provat kläder med assescoarer i timmarna två, speglat mig fram och tillbaka och plockat fram plockat tillbaka för att ta fram det igen. Förstår ni mina dilemman?

Det blir två aftonväskor och fyra par skor plus vinterkängor. Hur många klänningar, byxor och toppar jag tar med, håller jag hemligt. Det passar ju också ganska bra att vara lite hemlighetsfull när man ska till Folk och Försvars rikskonferens, eller hur!

STORA KONFERENSEN! Varje år arrangerar Folk och Försvar en rikskonferens i januari.Och för mig blir det 13 gången jag medverkar. Herre jesses, det är ju nästan så man börjar bli en inventarie och alla ungdomar från de politiska ungdomsförbunden bugar och niger för mig!!!!!

Nåväl, jag gillar dessa konferenser. Det gör alla vi som är intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Och under dessa tre dagar är nästan ALLA där, alltså de som på ett eller annat sätt arbetar med dessa frågar. Det brukar också vara en hel del media där och självklart passar politikerna på att komma med olika utspel. Sådant som jag GILLAR stort.

Och nu undrar ni kanske vilken roll jag spelar där? Jag representerar mina två frivilliga försvarstidningar, Sjövärnsposten och FROnytt. Där sitter jag bland de stora drakarna från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Eko, TT, TV4Nyheterna och Aktuellt! Lilla jag. Men skam den som ger sig, På presskonferenserna är det nästan alltid jag som ställer första frågan. Vilket brukar föranleda en del skratt. Och för dem som inte har varit där förr, uppstår lite irritation. Men de gamla rävarna - sådana som jag alltså - de vet att hon den där Daisy  - hon ska höras. Och det är ser ni marknadsföring på bästa nivå!!!!

Kläderna till konferensen har jag börjat plocka fram. De ligger så fint på soffan. Annat var det för några år sedan då jag åkte STORT. Det vill säga att jag hade STORSTORA bagaget, som brukade innehålla minst sex par skor och lika många kjolar klänningar och byxor. Så att jag kunde sålla.

Men så är det inte numera. Nu åker jag light. Fast jag har i alla fall med mig MINST fyra par skor - MINST!

jag ÄLSKAR att fylla år. Om det har jag bloggat förr. Det fullkomligt spritter i hela kroppen! Det är något häftigt magiskt läckert roligt och bara helt underbart med födelsedagar.Men nu ska jag vara riktigt ärlig och berätta en liten hemlis. Denna födelsedag har jag inte sett fram emot på samma sätt som de övriga 54.......

Varför - jo för att jag har tyckt att 55 är så "gammalt"! Och det kommer från en som alltid propagerat för att ålder bara är en siffra. Hm återigen en av mina principer som jag måste retirera från. Jag tittar mig i spegeln och säger att jag inte känner mig en dag äldre än 42 men i passet står något helt annat.

Det är lite märkligt det där. I Sverige har vi åldersnoja. Här anställs mer än gärna unga kvinnor och män - medan man i USA helst ser till erfarenhet. Åtminstone när man ska välja en president. 

Nu aspirerar jag inte till att bli president. Tro inte det. Istället har födelsedagseuforin äntligen kommit och idag pirrar det i hela kroppen. För imorgon blir jag ett år visare klockare och snyggare.

Årets första vardag idag! Hm tänkte jag när jag vaknade klockan 5.00, efter att ha sovit två timmar. Inte kunde jag somna om heller, hjälpte inte hur många får jag räknade. Istället gick jag upp och löste korsord. Det gick så bra att jag blev så stolt över mig själv och blev ännu piggare.....

Men när klockan visade 8.00 var jag trött igen och hoppade ner i min goa säng. Sov sov sov sov sov.....till väldigt sent. Så sent att jag knappt vågar skriva det här!

Sedan tog jag dottern under armen och tog bussen ner till stan. I sedvanlig ordning blev det kaffa och så kände  vi oss båda mycket piggare. Årets första inköp blev ett par ursöta ballerinas, svarta sammet med stor rosett. Och en kavaj med STORT K! Bilder kommer vid ett senare tillfälle. Det blev riktiga fynd! Tillsammans kostade de 350 riksdaler. Det är gott sådant!

det ligger inte för mig det där med nyårslöften. För jag vet att jag inte kan hålla dem....