Förutom att jag suttit i "min trädgård" nästan hela dagen så har jag även gjort en STOR insats. Mitt rum har de senaste månaderna sett ut som om en tornado gått därinne. Det enda positiva var att jag kunde se vilka kläder jag haft för 20 dagar sedan. Det var bara att räkna på stolen till 20?!?!?!

Nu är det gudagott i rummet. Doftar ljuvligt, kläderna där de ska vara och sommarskorna står på rad. Ja ja - det är faktiskt så att jag har så många skor att jag måste dela in dem i säsonger.
Och det är angenäma problem.

Saneringen innebar också att jag faktiskt hittade saker som varit helt borta i flera månader. Bara det är ju ett fantastiskt bonus.

Nu är jag så lycklig i min städsjäl

Jag tror - eller rättare sagt jag är övertygad om att våren kom till Stockholm idag. Solen värmde gott och trots lite blåst och tre plädar runt om mig så njöt jag STORT! JÄTTESTORT! Och när solen skiner så ler stockholmarna - jo du läser rätt - de LER! Och kan till och med ibland - men bara ibland prata med brevidsittande på utecaféerna. Det är STORT! Annars de där fem -sex månaderna om året så lever man i en i en bubbla och när den då spricker så vaknar allt till liv.

Nu är det så att jag om en månad ska på STOR BANKETT! Jag lovar att återkomma undervägs om mer information. Dressen är snart fixad nu är det bara de där småattiraljerna till som ska inhandlas. Jesses vad roligt det är.

På tal om de små sakerna - så inköpta jag förra sommaren ett par skor med STORT S! Alltså de var så vackra så tjusiga och så Daisy. Men det blev ett stort hål i kassan och jag fick snåla hela semestern. Men se det gjorde ju ingenting.....

Häromdagen hade jag dem på mig på en fest och så hände det som inte får hända. En gick sönder. Först blev jag väldigt ledsen, sedan mindre deprimerad och nu - nu är det nästan glömt.

På det gym jag går på så råder TOTAL TYSTNAD! Alltså då menar jag TOTAL TYSTNAD! Ja inte så att det inte är dunka dunka musik och så en evinnerlig skratt - och reklamljudande kanal på TVn som skränar hela tiden. Nä inte den sortens tystnad.

Vad jag menar är tystnaden mellan människor. Man säger inte NÅGOT till varandra. Inte ens ett pip! Man ler inte, man pratar inte, man hälsar inte, man nickar inte och man svarar definitivt inte när en kvinna som jag säger något. Då tittar man på henne som om hon vore utsläppt från den värsta av psykiatriska kliniker som kan skådas.

Jag plus två damer till är 50 plus - övriga är 20 plus. Och i den världen - på gymmet - pratar man inte. Inte ens pustar stönar eller suckar om det är jobbiga pass. Nä TOTAL TYSTNAD RÅDER!

Dötråkigt tycker jag. Tänk så mycket behagligare det hade varit om man kunde mötas av ett leende ett skratt eller ett hej.
Så istället så pustar jag lite då och då. Skrattar lite för mig själv och framför allt pratar för mig själv i omklädningsrummet. Snart blir jag väl hämtad av de vite männen =)!

Ni som följt min blogg - och jag är enormt tacksam att det finns de som haft överseende med min "time-out" - vet att jag haft ett liv före och har ett liv efter. Alltså min gastric-bypass-operation.

Sedan 15 års ålder har jag bantat bort många kilon för att sedan gå upp dem - och några till igen. Oändliga metoder har jag gått igenom och jag tycker mig "kunna" det mesta om bantning och om hur kroppen fungerar. För vi överviktiga är specialister på detta. Så är det. Och att vi inte lyckas att behålla vår vikt - beror helt enkelt på att övervikt är en sjukdom och har ingenting med karaktär att göra.

Jag vet också att det kallas fetma - att det är det vedertagna order - men för mig, och jag är säker på att många med mig, tar illa vid sig när man hör order FET! Det är sårande och nedvärderande.

För mig låter övervikt bättre, det sårar inte på samma sätt och det finns inget värdeladdat i det som order FET!

Jag vet vad jag talar om. Jag har hört det så många gånger, jag är ingen novis i detta ämne.

Och därför har jag en STOR önskning - sluta säg FETA. Säg överviktig.

Jag har "sovit" min törnrosasömn i nio månader. Alltså så längesedan är det som jag skrev här. Men nu längtade jag tillbaka och tänker återuppta mina spekuleringar.

Förresten har ni tänkt på hur härligt det är med vissa ljud? Själv älskar jag när jag hör bilar köra i det grus som blivit kvar från "istiden" alltså vintern. Det är så ljuvligt underbart och jag får vårkänslor av det....

Samma sak gäller ljudet av båtskvalp. Herrejesses - då spritter det i hela kroppen. Vet ni - nog känns det väl att våren är på gång. Trots att temperaturen visar minus 10 grader, så har ju solen synts till flera timmar varje dag. Och jag har suttit ute och kaffat för första gången i år. Jo visst - jag satt på tre filtar och hade en om mig, men den är på gång!

har jag plockat fram igen. Den där svarta saken som jag inhandlade när jag skulle ut på sommarturné med isbrytaren Ymer. Jo du läser rätt. SOMMARTURNÈ med en isbrytare. Om det har jag bloggat förr, så det är inte det jag ska förtälja idag. Nä idag ska jag berätta om något helt annat.

Den där regnkappan är inte vacker. Inte heller elegant eller chic. Men den är VÄLDIGT snäll mot mig när det regnar. En sommardag för några år sedan hade jag den på mig och även en fiskarhatt. Då stämde jag träff med dottern på Östermalmstorg och hon fick rena rama UTBROTTET när hon såg mig. Vägrade gå på samma trottoarsida som jag. 

Men se sådant bryr jag mig inte om. Regnar det så regnar det. Och det gör det idag. Och gjorde igår.

Jag är helt övertygad om de gånger jag tittade på Borg och Stenmark så förlorade de. Det är jag säkerligen inte ensam om. Så nervös jag var när de skulle spela respektive köra. Inte vågade jag sitta där framför tv:n inte. Och om jag nu beslöt mig för att göra det - då förlorade de....

Och nu snart är det match mellan Danmark och Portugal. Det blir så nervöst. Och frågan är alltså - ska jag titta eller inte titta.????

Så kyom då den STORA DAGEN. Då min yngsta arvinge skulle ta studenten. Jag tror nästan att jag varit mer spänd än vad dottern varit, de senaste veckorna. Och det där kan man inte förstå förrän man själv står där som förälder. 

Varken hon eller jag kunde sova i natt. Hon för alla måsten och förväntningar - och jag för att det är min yngsta som "blivit så stor"!. När klockan visade 9 så tog jag med mig alla attiraljerna och gav mig ner på byn. Inte hade jag lugnet att sitta hemma inte. Det var dotterns byta-om-kläder (för flaket), buketter, SKYLTEN och lite annat smått och gott. Gick där och smålog hela tiden. Som om det vore jag som tog studenten. 

På Waynes blev jag bjuden på studentkaffe och jag var nära till tårarna. Fast de kom först när jag såg henne komma springande ner för stigen i Vanadisparken. Med mössa och fina studentklänningen. Då var jag så stolt så jag kunde spricka.

Idag hände det! Det som inte får hända. Jag stod och väntade på min dotter utanför Östermalmshallen. Solen sken, livet lekte. Då kom det en taxixchaufför emot mig och frågade: Har du beställt färdtjänst. HAR DU BESTÄLLT FÄRDTJÄNST?!?!?!?!?!?!

Alltså behöver jag berätta här vad jag svarade honom? Jag fick nästan dåndimpen? - Tycker du jag ser ut som om jag har beställt det, svarade jag. Och vände honom ryggen. 

När dottern kom fick hon vara idel öra. Och jag tror väl aldrig jag hört henne skratta så högt och gott någongång!

Häromdagen kom jag promenerades inne i Fältöversten. Framför mig - cirka 30 meter - såg jag en ung man som verkade bekant på något vis. Hm  honom har jag sett någonstans. Undrar om han är en kändis, tänkte jag. Kisandes med ögonen och försökte påminna mig var jag sett honom?!?! När han kom riktigt nära såg jag att det var en kändis - åtminstone för mig. Det var min son!!!!

Nu säger det en hel del om mig?!?! Inte så att jag inte träffar min äldste arvinge så sällan att jag inte känner igen honom. Nä nä nä. Och inte heller så att han har förändrats på något sätt. No way. 

Förklaringen är helt enkelt den - att mina glasögon ligger väldigt bra i väskan. Och där har de legat i dryga 40 år. Så länge som jag har haft glasögon.

Nu är det ju så att det är EM-tider. I fotboll alltså. Och det är något jag gillar. Alltså inte så att jag går omkring i fula T-shirt i gult och blått eller målar ansiktet i våra landsfärger. Nä nä. Inte alls på det viset. Hos mig artar det sig på detta vis: Jag blir expert. 

Jag kan inget om fotboll, inte mer än att jag vet att bollen är rund?!?! och kan namnen på några få spelare. Men när jag sitter där framför tv:n och Sverige, Danmark, Frankrike, Italien, Holland eller några av de andra länderna spelar då förvandlas jag till EXPERTkommentator. Då kan jag ALLT. Domaren är korkad, spelarna kan inte spela, gräsmattan är dålig och lagledaren en knöl. Ungefär så är det.

Sedan håller jag MEST på Danmark och om det har jag bloggat förr. Men å andra sidan så blir jag inte ledsen om Danmark förlorar, för då finns ju Sverige kvar. Det är ett riktigt expertutlåtande från mig.

vilken känsla. Helt otroligt. Alltså det spritter i hela kroppen och jag är alldeles alldeles alldeles lycklig. Och då undrar ni säkert - VARFÖR?????

Jo jag har lämnat in mina båda tidningar på tryckeriet. Inatt skickade min duktiga medarbetare - och faktiskt tillika min dotter - in en av dem till vårt tryckeri och hon godkände för tryck imorse. Och häromdagen gjorde min suveräne medarbetare i Helsingborg samma sak.  Det där med att trycka på knappen och godkänna är en väldigt speciell känsla. För samtidigt som det är skönt så är det också nervöst och ger upphov till TRAUMAN! Inatt kunde jag inte sova, utan låg i flera timmar och vred mig och tänkte på alla hemskheter som kan hända i en tidning. Ankorna ni vet.

Men nu - se nu är hon ledig. Eller ledig och ledig. Lite dåliga samveten har man ju kvar, eller rättare sagt, saker som ska fixas, som exempelvis fakturor och kvitton. Men det är ju rena baggisen. Chefen är inte så glad över att jag redan går på ledighet - men det ger jag blanka ..... i.

Sverige. Idag står den svenska flaggan fint i fönstret och solen tittar fram. Det är gott att leva. Kanske fuskar jag lite idag och tar mig ner till byn för att bara vara någon timme. Med det yngsta ättelägget. Jobba kan jag göra senare.

Läste att vi i Sverige är ganska dåliga på att fira vår nationaldag. Vi är inte som norrmännen och inte som danskarna. Nä det ska gudarna veta..... Här i detta vackra land firar vi med - picnic i det gröna! Fast egentligen är ju det ett bra sätt att visa att nu börjar sommaren - den årstid som Sverige är bäst på. 

Förr i tiden - ooops - när det inte var nationaldag utan Svenska Flaggans dag, brukade jag markera detta med exempelvis en blå-gul rosett på cykeln eller runt min hästsvans. Hahaha - det var tider det. Numera när jag blivit äldre och klokare??? så räcker det med en flagga i fönstret.

Trevlig nationaldag på er

Danmark. För idag den 5 juni är det Den Danske Grundlovsdagen, Danmarks Nationaldag. Och jag som är en stolt halvdanska firar med att flagga danskt i mitt fönster. Underbart. Och imorgon kan jag ställa fram den svenska flaggan. Visst är det väl ett privilegium att få två firadagar?

Nu går det snart mot ledighet och det ska bli så infernaliskt skönt. Fast jag startade lite idag med att strosa genom Gamla Stan. Kände mig som en turist i min egen stad.

här jobbas det kan ni tro. Alltså jag önskar just nu att dygnet hade några timmar till. Men se den önskningen kan aldrig gå i uppfyllelse. Men å andra sidan hade det säkerligen inte spelat någon roll...

Så var det då dags för "årets" nostalgitripp. I Malmö alltså. Jag tog mig till Erikslust - dit brukade jag och min mamma promenera från Erikstorsgatan för att handla mat. Inte så ofta dock och därför var det en utflykt varje gång. Märkligt det där - det låg ju inte SÅ LÅNGT bort?!?!?! Det var sig likt. Sedan blev det en busstur till ställen som jag i ärlighetens namn knappt besökte när jag bodde där. Men jättekul ändå. Stadion - dit kom jag för några år sedan med mina barn för att se en match mellan MFF och ett israeliskt lag. Jag kommer in på Stadion och skriker i vanlig daisyton : - Var är Janne Möller? För er som inte vet vem Janne Möller är - läs inte vidare. Han var en STOR målvakt i MFF på 70-80 talet och hade VÄRLDENS snyggaste ben. Behöver jag skriva här hur pinsamt mina barn tyckte det var?

Idag är det Mors dag och jag ville hälsa på mina föräldrar på Judika Begravningsplatsen. Lite tveksam var jag, då tongången mot Malmös judar inte är den bästa - för att uttrycka det väldigt diplomatiskt. Och jag var faktiskt rädd att gå dit ensam. Och det är inte klokt. Men efter lite resonemang med mig själv beslöt jag mig för att trotsa rädslan och gå dit. DE ska inte få vinna - de som inte vill ha judar på Malmös gator. De som skriker okvädningsord som "jävla jude" och som chikanerar ungdomar som går med davidstjärnan på sig. Alltså promenerade jag till Föreningsgatan och gick in. 

Där inne är det som om världen stått stilla. En oas. Tyst, vackert och vilsamt. De flesta gravstenar är gamla och lite ärgade. Man hör löven susa och på något sett är trafikmullret från gatan knappt hörbart. 

Jag hälsade på min morfar Elias och mormor Sara. Och så min mamma och pappa förståss. Lade några fina stenar på gravstenarna och pratade lite med dem. Fast egentligen behöver jag inte prata med dem där, för det gör jag ändå. 

På vägen tillbaka till hotellet tog jag en sväng om Kungsgatan där min gamla skola Bladins huserade. Numera ligger skolan på annan plats och huset har idag hyresgäster som IOGT och ett kafé. Och det kan jag tycka är väldigt lustigt - IOGT. Om väggarna kunde berätta! 

Nu sitter jag med fönstret på vid gavel och tycker att min dag varit alldeles perfekt. Grattis alla Mammor!

Har suttit på en riksstämma hela dagen som avslutades med en trevlig middag. Borskavaljeren var en "gammal" bekant som är lika härlig att träffa varje gång. Han är gotlänning och både sjövärnare och FRO:are. Att lyssna på hans berättelser om vad han gjort och gör är så intressant att jag lätt skulle kunna sitta hela natten där bredvid.

en väninna sa till mig häromdagen: - Men herrejesses vad du reser. Du spenderar mer tid på hotell än hemma. Och hon ar faktiskt rätt. Åtminstone nu när det gäller april - maj. Men sedan har jag ju förmånen att kunna ta ledigt en längre tid.

Jag har ju anpassat mitt liv efter "mina" tidningar. De ligger i fas med varandra och kommer ut samtidigt, fyra/år. Och då säger det sig självt att det blir många resor och mycket intensivt arbete. I sex-sju veckor. Sedan kan jag ta ledigt i fyra veckor. Så är mitt år.

Och är chefen snäll och tillmötesgående så kan jag ibland unna mig någon extra dag på mina arbetsresor - och njuter. Fast chefen måste förhandlas med, ibland får jag muta henne och fjäska rejält. 

Idag är jag i Höllviken och det är ju nästan "himma" för mig. Uppfödd i Malmö med många somrar i Falsterbo och Ljunghusen. Det är gott i själen. Sundet ligger vackert bara några meter ifrån mitt visste här och man ser bron till Köbenhavn.