Jag kan höra mim mamma säga: - Har du vaknat på fel sida idag? Det hände när man satt vid frukostbordet och kanske var lite sur. Eller rättare sagt - mycket tvär. Det var alltså på den tiden då mammor serverade god härlig frukost varje morgon. Det är så längesedan att jag knappt kommer ihåg det. Men den där frågan kommer jag ihåg.

Nu var det inte så att jag är känd för mitt dåliga morgonhumor. Tvärtom. Men när det någongång hände så kändes frågan klart obra. Och jag kan inte påstå att jag blev på bättre humor av den. 

Idag har jag definitivt vaknat på fel sida. Jag är SUR. Jättesur. Och det värsta av allt är att jag inte ens vet vad jag är sur över.....

Jag har blivit med maskin. Kaffemaskin. Och inte vilken som helst - utan kaffemaskinen med STORT N! Just det Nespresso. Och det var tur det, för dagarna efter inköpet var jag på middagsbjudning och runt bordet pratade man om just detta världens tionde underverk! Så skulle man i alla fall kunna tro. Vad pratade man "förr i tiden"? Jo om barn och fred, pengar och världen. Det säger kanske hur det står till bakom lykta dörrar. 

Men nu har i alla fall jag fallit för reklamen och inhandlat verket. Och kapslar av alla de vackra kulörer som finns lyser upp köket. Nu väntar jag bara på att jag får "oväntat" besök. Eller förresten det var ju Gevalia det? Men om Clooney kommer så vet jag vad jag ska säga: - I always thought you were a kind of Ristretto person, Mr Decafinnate!

Så det så....

Nu tillbaka i Stockholm efter att ha spenderat fyra dagar ute på Eriksberg på Hotell 11 där världens mest fantastiska receptionspersonal tagit han om mig som om jag vore den VIKTIGASTE gästen på jordklotet. Och visst är det skönt att komma hem, dock har jag inte nått mitt Hjorthagen än. Har bara kommit till Waynes på Stureplan. Men att komma till storstan med allt vad det innebär efter att ha suttit på en altan med utsikt över Älven - eller dinglat med benen nere på kajen, eller spenderat timmar på Älvsnabben. så känns det rätt "hårt"! 

Mitt nyast nöje i Göteborg är att ta Älvsnabben - båten som går från city ut till Klippan - fram och tillbaka och fram och tillbaka igen. För kronor 22:- (Göteborgstaxa) som betalas via sms kan man få en 1,5 timmars tur som heter duga. Och sitta på däck med fantastisk utsikt. Bara att rekommendera.

Snart ska jag träffa familjen. Saknar mina barn - och det kan man göra trots att de är stora och klara sig själva.

kom den. Vaddå undrar ni säkert. Jo, solen..... Jag befinner mig i Göteborg, närmare bestämt ute på Eriksberg. Det vet ni sedan "gammalt" att det är där jag brukar bo när jag är i denna fina stad. Väder har det varit - kanske inte sådant väder som det brukar vara när jag är här. Men helt okey. Blåsigt och molnigt. 

Så idag när European Maritime Day invigdes - och en av anledningarna till att jag är här - vaknade jag till en STRÅLANDE SOL! Wow, vilken känsla. Där satt jag på min altan och såg när den ena båten efter den andra anlände. Det Danske Marinehjemmevärn som jag känner så starkt för kom med två av sina fartyg, Sjövärnskåren i Göteborg anlände med sin SVK248 och Amfibieregementet hade både stridsbåtar och trossbåt med sig. 

Och det har fullkomligt vallfärdat med folk hit ut. Själv har jag besökt mina sjövärnare och danskarna och träffade även några FRO:are (Frivilliga Radioorganisationen). Hann med en båttur utmed Älven före folkstormen. Sådant är så gott för själen. 

Och TACK till den som hade kontakt med den högre makten som gjorde att sommaren kom till Eriksberg just denna dag!

har blivit med ni bärbar dator. Igen - kanske någon undrar. Jo jag vet - jag konsumerar sådana som andra kanske gör skjortor? Nä kanske inte så illa. Men jag har en tendens att få mina bärbara att insjukna, bli spillda på, tappas i golvet eller så har jag bara lust att slänga dem ut genom fönstret. 

I flera månader har jag använt mig av min dotters lilla lilla dator. Som hon fick av sin snälla mamma för tre år sedan. Den är det absolut inget fel på, mer än att den är väldigt liten för en kvinna i sina bästa år - om ni förstår vad jag menar? Och så har den inget batteri vilket gör att jag känner mig väldigt OFRI!

Men häromdagen så slog jag till och investerade i en söt liten Lenovo. Så liten är den inte, en 11,6 heter den visst. Den hade i och för sig kunnat vara storlek 24,8 eller 1,2 jag hade säkerligen inte förstått skillnaden. Och då kanske ni förstår hur insatt jag är i teknikvärlden. Men jag är lika glad för det!

ja det kan man ju undra. Här på bloggen har jag i alla fall inte varit på väldigt länge. Men se nu är jag här igen. 

Det har varit händelserika veckor, med resor och arbete. Karlskrona, Bryssel, Göteborg och Helsingborg har fått fint besök. I Bryssel arbetade jag och fick sedan sällskap av den äldste arvingen. Tre härliga dagar tillbringade vi i EU-staden. Jag tror aldrig jag ätit så mycket sjötunga som de dagarna. Jesses så gott!

Detta inlägg skriver jag på min nya bärbara dator. Jag har ju en viss tendens att få mina datorer att insjukna. Antingen tappar jag dem eller så spiller jag något på tangentbordet????? Men nu har jag lovat mig själv och mina närmaste att var snäll mot denna så söta fina Lenova!

Härhemma vankas det studenttider. Den yngsta har fått mössan på sig och hon är så bedårande. Tårarna rann och jag växte säkerligen fem centimeter när hon provade den. Det försökta jag ju dölja - men inte så lätt när man snörvlar och ögonen blir röda. Pinsamt!

Ha det nu gott i vårsolen

Spekulerat mycket under dagen om varför man säger så mycket gott om personer när de sagt upp sig, slutat sitt arbete eller till och med när de dött. Morgontidningarna är fulla av dödsrunor där man hyllar de avlidna med vackra ord och det är inte mig emot - tvärtom. Jag hoppas bara att man även sa alla fina saker medan personen var i liv.

Så också när det gäller människor som slutar sitt arbete. Idag är Facebook fulla av hyllningsord om försvarsminister Sten Tolgfors. Jag hoppas att alla ni som hyllar honom även sade alla fina saker till honom medan han faktiskt jobbade som minister. 

Och nu är jag tillbaka till det som jag så ofta skriver om - ge mer beröm. Ge en klapp på axeln och ett uppmuntrande ord. Det mår vi så gott av - både att få ge och ta!

SÄG DET NU!

- Men hur kan du åka iväg och vara ensam i veckor? Du som är så social? Det är några av de frågor jag förvånat får varje år från vänner och bekanta. Alltså då när jag ska iväg på mina semestrar!  Så här ligger det till......

Ni som följer mig här på bloggen vet att jag har "mitt sommarvisste" i Ystad. Där tillbringar jag mer än gärna några veckor på sommaren. Själv. Inte ensam - utan själv. Och jag njuter enormt av det.  Nu är jag i Visby - själv. Här njuter jag också STORT!

Jag har alltid sagt att det är för litet fjäsk i Sverige. Jag säger det igen - DET ÄR FÖR LITET FJÄSK I SVERIGE! Hörde ni?

Och så vill jag lägga till en sak: Det är för litet skryt i Sverige! Hörde ni?

NU ska jag berätta varför jag tycker så. Det här med Jantelagen är jag så evinnerligt trött på att jag får KRUPP varje gång jag råkar på det. Trots att det är 2012 och att vi i vårt vackra avlånga fina land blivit influerade av EU och av alla underbara kulturer runt om i världen så har vi fortfarande JANTE på axlarna. Det får bli slut på det. 

Vet ni vad? Jo jag har promenerat i fem timmar. Just det 5 timmar!?!?!?!?!?!?! Fast jag har ju ätit lunch och kaffat en gång också, så jag ska vara ärlig och dra av ungefär en timme. Då blir det fyra timmar. Inte illa det heller.

Gata upp och gata ner. Utmed strandpromenaden som är så ljuvligt underbar. Nu på vårvintern är den karg och blåsig men lika vacker för det. Ingen sol idag, lite blåsigt med helt ok om man har de rätta kläderna. Och det hade jag. Till och med mössa - inte hatt!

Jag har samlat kraft kan ni tro. Oj oj oj - just nu måste jag säga att jag mår som en prinsessa. Eller det vet jag ju inte - för jag har aldrig varit en prinsessa? Men jag mår sanslöst gott i detta nu.

Lite häftigt är det när man går omkring i en liten stad som Visby. Man säger hej hit och dit och pratar med folk man stöter på lite varstans. Me like! Fast det är nog några som skakar på huvudet åt henne från fastlandet. Hon som pratar om allt mellan himmel och jord. Men se det bjuder jag på.

jag har ingen hatt med mig i Visby. Men hade jag haft det hade jag fått hålla i både den och mig själv. För här stormade det värre igår. Men solen stod på topp och där det fanns lä - vilket det inte gjorde - värmde det härligt.

Det var bättre förr. Eller det var annorlunda förr. Det har jag  ju lovat mig själv att aldrig säga, men nu gör jag det i alla fall. Och nu ska jag berätta vad jag menar....

Förr i tiden, alltså på stenåldern, då fanns det Televerket och man hade en telefon hemma. Inget dividerande om vilket abonnemang man skulle teckna eller vilken modell man ska ha. 3G eller 4G fanns inte ens på kartan.

Då hade vi varmt och kallt hemma och Elverket stod för ledningarna. Så var det med det. Inga val där inte. 

Häromdagen skulle jag köpa en fralla på Seven Eleven och får frågan: - Mörkt eller ljust bröd?

Det var det där med svarta byxor. Ni vet de där som sprack och jag stod nästan med rumpan bar. Det gjorde att jag jagade svarta byxor (helst jeansmodell) i några veckor. Men jag HATAR att prova i butiken. Provrummen är små, alldeles för avslöjande - har aldrig i mitt liv sett en sådan blekfis till kvinna ( ego alltså), så jag köper och provar hemma. Det har resulterat i att jag köpt fyra par, i någon slags optimistisk yra. Jag började med 42:or. Men de fick jag byta. Så gick jag upp till 44:or och de fick jag också byta. Trots att min yngsta arvinge förmanat mig flera gånger - KÖP INTE DEM. DU KOMMER INTE I DEM. SÅ FÅR DU BARA GÅ OCH BYTA IGEN! Hm - dessvärre hade hon rätt.

Men så en dag - en vacker sådan  - hittade jag Byxan med STORT B. På HM - där trodde jag väl aldrig jag skulle finna dem. En svart jeansmodell i stretch storlek 32 som heter Slim ancle. JAG ÄLSKAR DEM! 

Idag köpte jag en kardemummabulle och åt som mellanmål medan jag gick Östermalms gator upp och ner. Tänkte att säkerligen kommer jag träffa någon som är snabb i munnen är säger: Hördu du Daisy, du borde väl inte äta sådant. För det är många som har åsikter om hur vi "anonyma" överviktare bör bete oss. Men se det har jag svaret på. - Den dagen du slutar dricka vin på fredagar och lördagar, då slutar jag äta kardemummabulle en gång i månaden.

Längesedan sist. Förlåt, men jag har haft så sanslöst mycket att göra att allt annat kommit på, inte ens första, andra eller tredje plats. Två tidningar som ska göras samtidigt med allt vad det innebär gjorde att jag nästan arbetade dygnet runt i sju veckor. Inklusive helger. Efter det kroknade jag. Just det KROKNADE! Och när man som jag, en gång råkade gå in i en mur!!! som stod i vägen, ja då säger kroppen så fiffigt till.

Nu har jag tagit det sanslöst lugnt i en vecka, promenerat, promenerat, suttit i solen och kaffat, promenerat igen, tittat på stockholmare och bara varit. Det behövde jag. Faktiskt är det så mina fina läsare, att det behöver vi alla. ATT BARA VARA!

Nästa vecka har jag hyrt en lägenhet i Visby och där ska jag fortsätta mitt kontemplerande.

Inte nog med att jag  har varit jättestressad de senaste veckorna, så hände det som absolut inte får hända. Undrar ni vad? Jo, om det ska jag berätta....


Ni vet ju sedan "gammalt" att jag ofta tar mitt kontor med mig och arbetar på caféer. Igår skulle vi lägga sista handen på en av mina tidningar. Vi satte oss i Hotel Nobis härliga lounge. Eller rättare sagt, jag hann aldrig sätta mig för när jag böjde mig ner för att sätta in datorkontakten då hör jag något märkligt. Något går sönder. Jag känner hur mitt ena byxben blir luftigare och luftigare. Och hur byxorna sitter lösare och lösare...

Just det - min byxor hade spruckit MEGA! Ungefär från mitten av rumpan till halva låret. Vad gör man då i den situationen. Jag började skratta hysteriskt, så också mitt sällskap. Och när jag sedan ska gå då knyter jag pashminasjalen om mig som en kjol. Inte var det så tjusigt, men vackrare än en bar rumpa!!!!!


SENSMORAL- köp inte storlek 40 nästa gång!

da da dadada da da dadadada - det är inledningen på sången New York New York. Vilken fantastisk vecka jag haft - nästan svårt att blogga om det. Så bra har jag haft det. För det första kan jan berätta att det var strålande VÅR over there. De två sista dagarna gick vi bara omkring med kavaj och tröja. Fattar ni??? 16 grader. Jesses anamma vad jag njöt. Det i kombination med massor med påsar på armarna. En mycket njutbar situation. 

Vi har ätit gott på kosherrestauranter - detta speciellt när det inte finns sådana här i Sverige. På en fransk kosher som heter Le Marais, en asiatisk som ligger på Upper West som jag inte kommer ihåg namnet på - hahahahahahah! och några delis. Wow så häftigt. Ungdomarna rekommenderade oss att gå på TAO som ska vara en av NY's mest kända japanska. Och där var det läckert kan jag lova. Hög musik, Bhuddastatyer i storlekar STORA och sanslöst god sushi. 

Shoppingen heter duga i New York. Och när det sen var rea på rea då blir det nästan så det slår över.....

Vi träffade våra släktingar en kväll och de är många. Vi samlades på ett café och pratade och skrattade i timmar. Sådant värmer.

Bodde gjorde vi också mycket gott sov på Frettelakan som ska vara något av de bästa i världen.

Här kommer några bilder från veckan som gick!

Oh så vackert sa jag när jag fick se detta otroligt vackra set. I syndigt rött. Det MÅSTE jag ha, hörde jag mig själv säga. Och det ska jag förtälja att det inte är så enkelt minsann. När man har storlek JÄTTESTOR i byst. Men ibland har man tur. 75 procents rea, gjorde att jag blev enormt glad i shoppingsjälen också. Alltså blev det bingo. Vackert, syndigt, läckert, snyggt och bra pris. 

Lite mer synd blir det också. Köpte mig en liten Toblerone, för det är jag värd. Har inte ätit godis på en hel vecka. Och varit duktig både att hålla mina mattider och att promenera och springa i trappor. Men det blir bara denna lilla chokladsak. Bara den och inget annat.

jag vet att jag inte är ensam om det. Men det är väldigt få som pratar om det. Man gör det flera gånger om dagen, men ingen säger något. Jag pustar och suckar och försöker verkligen åtgärda det, men till ingen nytta. Jag har helt enkelt inte lyckats, trots att jag försökt i flera år, att bli av med åkomman. Vi måste börja prata om det. Helt enkelt komma ut.

Som sakletare....

Ibland tycker jag att hela dagarna går åt till att leta efter någonting. Först är det glasögonen så att jag kan läsa Svenskan på morgonen. Sedan fortsätter det med busskortet eller den där vita toppen som jag absolut vill ha. Men det är inte det värsta. Det värsta är "i-väsk-letandet"! Efter plånboken, nycklarna, läppstiftet, almanackan, den medhavna bananen med mera.

Och kom nu inte och säg "ta en mindre väska". Det har jag prövat, det hjälpte inte.....

Vaknade klockan fem och var pigg som en mört. Hade då endast sovit tre timmar, men visste att jag inte skulle somna om hur många får jag än räknade. Så jag gick upp. Svenskan och första koppen kaffe med lättmjölk ( har bytt från lagommjölken (alltså den som kallas för mellansådan). Vid halvsju tände jag tvn och i några timmar hörde jag nyheter varje halvtimme. På höjden, längden och på bredden. Samma nyheter hela tiden. Efter några timmar kunde jag ha sufflerat nyhetsuppläsaren. Kanske ska anmäla mig som sådan. Fast å andra sidan, är det väl helt andra nyheter imorgon....

Tidig förmiddag gav jag mig ner på byn för att göra några ärenden. Ett var att hämta en väska jag beställt. En av drömväskorna. Om det kommer jag berätta en annan gång. Den är jag värd, minsann. Flera gånger om tycker jag. Tack Daisy, säger jag om och om igen!

Hade ett jobbmöte och sedan tog jag en kaffe på Götgatsbacken. Kul att byta miljö och kaffet var gudomligt.
Nu sitter jag i soffan och kurar och försöker njuta.Till trots att det "pålas" några hundra meter bort. Det gör det varje vardag från klockan 07.00 till klockan 17.00. Så snart slutar det. Och då mina kära läsare då ska jag njuta än mer.