Vilken konstig rubrik! Ja ja men rätt rolig eller vad man säger. Men så ser ju mitt liv ut just nu.

Jag intervjuar vår försvarsminister ena dagen, promenerar med lilla vovven LIsa andra dagen, skriver krönikor nästa dag och intervjuar en Rysslandsexpert dagen därpå. Med mina mått mätt är det den bästa av världar. Att jag får ägna mig åt det jag tycker är häftigast i världen - nämligen försvars- och säkerhetspolitik, samtidigt som jag får vara extramatte åt Lisa. 

 

Häromnatten när jag inte kunde somna, det tillhör ju vardagsnätter för mig, så gick funderingarna fram och tillbaka och om igen. Jag malde på i tankarna. Tänk minsann att jag ägnat så många år åt försvarsfrågor, närmare bestämt 32 år. Det är helt otroligt. När jag startade mitt egna företag för snart 25 år sedan, så blev det naturligt att fortsätta i den banan. Det var inte helt vanligt med kvinnliga försvarsjournalister, då för 100 år sedan. Det låter nästan som så många år sedan, när man tänker på att jag var ganska ensam i den rollen. Självklart fanns det fler men vi kunde räknas på en hand.

Idag är det annorlunda och det gläder mig STORT. 

 

I Sälen på Rikskonferensen som jag besökte första gången 1998 var vi överhuvudtaget inte många kvinnor bland deltagarna. Det var ju i och för sig ganska kul när det kom till dansen efter maten på kvällarna, för då fick man minsann dansa vill jag lova. SISTA gången jag var i Sälen 2017 då var det nästan hälften kvinnor. Time flies och det är BRA. 

 

Jag skrev "sista gången", för minsann är det så att trots att jag fortfarande är försvarsskribent med kolumn i Sydsvenska Dagbladet och föreläser om bland annat Totalförsvaret, samt frilansar för bland annat FRO, så är jag numera inte inbjuden till Rikskonferensen. Ja du läste rätt. Det är ganska märkligt. Men sedan kan man ju säga att när jag nu varit där så många gånger, så borde jag ju låta andra ta över. Absolut är det så, men var ska man inte vara som försvarsskribent om inte i Sälen. 

 

Ja  ja lite bitter är jag allt. Men man får stå över sådant. Någon sa att du är ju bloggare och de behöver inte ta upp plats på Rikskonferensen. Nähä, men å ena sidan så använder jag inte bloggen för att förmedla försvarsfrågor. Jo någon gång när jag varit på plats, har jag förutom att skriva i tidningar med mera, också berättat om vad som händer och sker i Sälen, men det har aldrig varit min huvudsyssla. Sedan anser jag att de som bloggar om försvaret bör vara på plats i Sälen lika mycket som annat pressfolk. Bloggarna når faktumär ut till mycket mer människor och till folk som kanske inte annars läser om försvarsfrågor. 

 

Nåväl, nu har jag fått oja mig lite om det. Istället för Rikskonferensen kommer jag att påbörja ett nytt uppdrag och det blir ett stort kliv i min karriär. Shit, ursäkta språket, att man som 62 åring fortfarande är på G och har ett härligt driv i sig, är ju bara så HÄRLIGT UNDERBART!

 

Nu består mitt liv inte bara av försvarsministrar Rysslandsexperter och Lisa. Jag har faktiskt ett socialt liv också. Tro't eller ej. Jag har ett fåtal riktigt goda vänner som jag träffar på kaffe, bubbel och på en bit mat. Vi kommunicerar ofta via Messenger eller Whats Ap. Inte så ofta per telefon. Trots att jag är ganska bra på att socialisera och träffa människor, så tycker jag väldigt lite om att mingla, Lika nervös varje gång. Men det brukar gå riktigt bra. Och trots att jag har ett socialt liv, så har jag ett enormt behov av att bara vara själv. Jag tror eller rättare sagt, jag vet att jag inte är ensam om det.

 

Så ja nu har jag fått skriva av mig lite så här mitt i natten den fjärde november 2019. Godnatt på er och stort varmt tack för att ni läste mina rader. Kommentera gärna!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår hade kärringen ( det är jag det) nästan bara lånta fjädrar på mig. För er som inte vet vad det betyder - så menar jag alltså inte att jag gick omkring med fjäderboor och sådant! Nej nej  - jag hade helt enkelt dressat mig i ett par skinnbyxor som jag fått av dottern och en paletå som jag också fått av dottern. Nu kan man ju tycka att borde det inte vara tvärtom - att dottern går medf mina saker. Men hon tycker väl att det växer mossa på en del av mima ting! Och jag vill ju hotta upp kärringen - förstår ni.

 

I alla fall, så tyckte jag att jag var så otroligt cool när jag gick där på Birger Jarlsgatan. Till saken hör att jag glömt att lunch, det händer faktiskt rätt ofta. Eller ibland så blir det ingen lunch, för jag somnar vid den tiden andra går upp, och när jag då vaknar har både frukost och lunch passerat. Nåväl, så jag köpte mig en macka på 7/11. Promenerade gatan fram för att träffa vänner på Bank Hotell. Alltså jag som var så COOL. Jo jo, när man kommer in på Bank, och ser sig själv i en spegel, så hade jag minsann hela överkroppen fulll med vackra smulor. Så coolt. 

 

Tur var det väl att de borstades bort innan mina urtjusiga vänner kom in. Där syntes inga smulor kan jag förtälja. Men med eller utan smulor så hade vi en helt hysteriskt rolig kväll. Där satt vi i 2,5 timmar och pratade om allt mellan himmel och jord. Faktiskt både lågt, högt, sentimentalt, roligt, ekivokt, känsligt men fram för allt - sanslöst härligt. Det är sådana kvällar man lägger i minnekorgen och plockar fram lite då och då och så kan man bli så där härligt varm i själen.

 

Lyssnade på ett inlägg på Instastory som  Frida Kummelfeldt lagt upp. Om det här med att kalla sig för bodypositive eller på ren skånska - kroppspositiv. Hon är en särdeles klok kvinna - hon menar att kroppspositiv kan väl alla vara. Inte bara överviktiga. Man kan vara lång kort underviktigt överviktig eller vad som, men med  kroppspositiv menas väl att man gillar och trivs i sin kropp. Eller hur? Så borde det väl vara. Gillar också att hon är rak och läcker och liberal feminist. Me like. 

 

Nä hör ni kära läsare, nu ska jag försöka sova några timmar. För trots att klockan nu är 7.41 så har jag inte somnat än. SÅ det där med frukost och lunch, blir väl en kombo senare idag.

 

Ha en fin fredag och tack för att du läste mina rader.

Ja, inte riktigt 100 år sedan, men i alla fall ett år sedan. Som nästan känns som 100. Nåväl, det är lika bra att sätta igång...

 

Jag kan inte sova! Det tillhör visserligen inte ovanligheterna i mitt liv, men då jag slutat med Facebook och känner att jag inte kan skriva av mig om de viktiga tingen i mitt liv?!?!?!?, så måste jag ju blogga istället. Håller du med? 

Att ha slutat med Facebook har visserligen hänt lite då och då i mitt liv. När jag fått för mycket, eller rättare sagt, när jag läst för mycket "skit" helt enkelt. Då jag är lite masoschistiskt lagd och dras till vänners trådar och läser antisemitiska, korkade, rasistiska, homofoba eller något annat vidrigt bland kommentarer, då loggar jag ut. Denna gången har jag inte bara loggat ut, jag har helt enkelt lagt ner min profil och finns ej där. Så är det med det. Och jag måste säga att efter dryga veckan så känns det faktiskt helt ok. Jag ska vara ärlig att säga, att jag saknar att läsa om vad som händer kring min Facebook-vänner, det gör jag. För där inne är man i ett slags cybergemenskap och här utanför är man - just det ute. Men det klarar jag mig utan faktiskt. Åtminstone nu!

 

Nå vad har hänt sedan senast. På ett år händer det en hel del, men jag går inte in på detaljer. Ingen är väl intresserad av det. Mest har jag jobbat, vilat, slappat, jobbat, ätit, druckit, promenerat, kaffat med vänner, umgåtts med min familj och ätit och druckit igen. Så som de flesta människor på vår jord. 

Det senaste året har jag ägnat väldigt mycket tid åt att vara orolig över den värld världen har blivit. Den har inte utvecklats så som jag önskat, eller som jag faktiskt i min kanske något naiva inställning - eller säg positiva inställning till livet - hade önskat. Men det ska jag inte tynga er med. Trots allt är jag en positiv människa, men dock med en realistisk syn och med mina ben i den skånska myllan. Fast att jag sedan utminnes tider - läs snart 40 år - bott och verkat i Stockholm.

 

Jag har varit med hund i 10 dagar, en liten  Lisa, en blandras Griffon-Chi Tzu. Alltså så underbart det var. Hade faktiskt inte i min vildaste fantasi kunnat tro att det var så roligt och oerhört kärvänligt att ha hund. Lisa var som jag. När vi äntligen somnade så sov vi länge. Gick sedan på långa härliga höstpromenader tillsammans, pratade med folk i parken, skogen och på stan. Och sedan satt vi i soffan och gosade och pratade. Eller rättare sagt, jag pratade och Lisa tittade på mig som om jag kom från Mars. Men nu har jag bestämt mig för att skaffa hund. Jag vill inte gärna ha en valp, utan en hund som har några år på nacken! Jag återkommer om hur det blir. Kul ska det bli.

 

Första januari börjar jag med ett nytt stort uppdrag, som chefredaktör för den fina tidningen Menorah. Det är den ideella opolitiska organisationen Förenade Israelinsamlingens tidskrift. Jag är så otroligt stolt och smickrad av att de hörde av sig till mig för några månader sedan. En helt ny bransch för mig, ska bli spännande och utvecklande. Tänk ändå, kärringen är ju 62 år! Inte illa, minsann. 

 

Nåväl, nu känner jag hur ögonlocken börjar vilja sova, Hoppas kan man ju. 

Tack för att du läste mina rader! 

Det här var ju kul, att blogga igen alltså.

Godnatt!

 

 

Det är höst. Ja det blir det ju alltid efter sommaren. Men av någon underlig anledning så kommer den alltid lika överraskande. Så var också häromdagen. Och när hösten kommer trillar vemodet in. Åtminstone för mig. Jag har skrivit om det förr, om hur jag blir låg alltmed att dagarna blir kortade och nätterna längre. När mörkret hälsar på.

 

Jag är ju en klok person!??! och vet att jag inte är ensam om detta. Och jag vet också att det inte är farligt. Det är mina rationella tankar. Men när det pågår som värst, när man knappt orkar stiga upp ur sängen på morgnarna, inte göra sig iordning, inte ens borsta tänderna, då tycker man väldigt synd om sig själv. När tyngden över bröstet är så påtaglig, fast så oförklarlig. När man är så trött i huvudet, när tårarna ligger lätt tillhands och man blir arg av minsta lilla. När man helt enkelt bara ligger i sängen med täcket över huvudet. Då är det föga tröst att det är massor av oss nordbor som lider av samma sak. Ingen tröst alls, helt enkelt.

 

Oh så viktig medicinen är. Livsviktig. Jag äter serotoninhöjande läkemedel sedan många år och då jag är magsäcksopererad även flera sorter extra tillskott. Allt man ska. Men det är knappast att de hjälper under dessa värsta dagar och nätter. Det jag försöker göra då, är att ta medikamenterna lite tidigare på dagen, gärna tidig tidig morgon. Det kan hjälpa en del.

 

Så när det vänder och man känner att man orkar lite mer, man går upp och man BORSTAR tänderna. Då är det som om lyckan kommer in och all världens möjligheter öppnar sig. Lite pö om pö får man allt ta det. Men den minsta förändring och förbättring är så välkommen så.

Jag bor fantastiskt. I stan, fast ändå i skogen och med promenadavstånd till city. Bortom kröken på något sätt. Där har jag bott i 16 år och älskat varenda dag i min lilla våning. Trots det har jag så önskat mig en balkong. Har sagt till mig själv, att ska jag flytta så blir det till en våning med balkong. Pratat om det där så mycket att mina närstående säkerligen har tröttnat för längesedan. I vårt lilla hus, har vi en så kallad piskbalkong, som stått obrukad under alla år. Den finns där men ändå inte. Vem sjutton piskar mattor nuförtiden????? Jag har sneglat på den, varje dag, den finns en halvtrappa upp från mig. Och jag har drömt mig bort, tänk om jag kunde inreda den, sitta där på morgonarna och dricka kaffe och bara vara. Men jag har bara tänkt. Tills en dag för några veckor sedan. 

 

Då började jag sakteligen pimpa den, tog ut bord och stol och några pelargoner. Köpte kuddar och matta. Och så skrev jag ett meddelande till mina grannar. Att de alla var välkomna att sitta och njuta på vår nya lilla balkong. 

Det gjorde susen. Nu har "jag" balkong, jag tar koppen och pressokannan med mig, boken och smörgåsen också, och bara är där. Som jag njuter. Ibland får jag sällskap av min grannfru eller granntjej. Då pratar vi om allt mellan himmel och jord och ingenting. Och kaffar tillsammans.

 

Tänk vad kärlek till en balkong kan göra med livet.

 

 

Hej där. Ett tag sedan. men nu är jag här och spekulerar igen. Om allt och ingenting. Tänkte berätta om när jag började känna av låghet, deppighet, utbrändhet, kärt barn har många namn.

Det började med att jag vid samma tid varje eftermiddag, cirka 16.00, kände det som om jag fick en hjärtinfarkt. Jag skojar inte. Fick så ont runt hjärtat och det kom varje dag samma tid. Och det startade i november, då mörkret fallit över vårt vackra land. Jag visste inte vad jag skulle göra. Två små barn. full karriär med eget företag, våning och make. Gick till doktorn som sa att man kan inte ha hjärtinfarkt varje dag klockan 16.00. Och så skrev han ut ett serotoninhöjande läkemedel - Cipramil. Hade hört talas om de där lyckopillren, sånt skulle jag minsann inte äta. Inte behövde jag sådant inte. Tyckte jag då!

Så lade jag receptet i skrivbordslådan och fortsatte ha ont i bröstet varje eftermiddag. Berättade för en av mina väninnor som är sjuksköterska och hon sa: - Men du de där tabletterna är till för att intas. Inte för byrålådan. Och så började jag äta dem.

Det blev min räddning då. Efter några dagar släppte ontet - som i själva verket var ångest. Sådant hade jag ju bara läst om.
Till saken hör att jag året innan gjort min första magsäcksoperation och det är så oerhört viktigt att man äter vitaminer och mineraler av alla de slag, för magen tar inte upp dem på samma sätt, när man är opererad. Jag hade minskat 48 kg på ett år, vilket också är helt galet. Allt hade gått fort och där stod jag och varken kände igen mig själv fysiskt eller psykiskt.

Efter några år kom den berömda väggen emellan, men det har jag skrivit om förr. Så det slipper ni läsa igen. Men kontentan var att lära sig ta det lugnt och vara lat. Och det kan jag lova er att jag är. Ordentligt, Jag har också lärt mig känna efter och jag kan signalerna när det är dags att varva ner. Och då är det faktiskt mest psykiskt. Inte alltid så lätt, men nödvändigt.

Efter min andra magsäcksoperation visste jag hur viktigt det var med alla olika vitaminer, mineraler och folsyra. Det går inte en dag utan att jag tar mina tillskott. Och de tillsammans med serotoninhöjande räddar mig dagligen. En sak är säker - det är inte lyckopiller. Utan livräddande läkemedel.

Om man inte kan somna så kan jag rekommendera er att exempelvis städa köket. Som jag gjort. Där såg det ut som om en eller kanske till och med 100 bomber briserat. Orsak ryggskott inklusive lathet. Men nu så är det jättefint, till och med golvet är tvättat. STORT för att vara hemma hos mig.

Antisemitismen har eskalerat i Sverige. Den har alltid funnits, mer eller mindre, men de senaste 10-15 åren har den visat sig med sitt fula tryne än mer. Förra helgen var full av incidenter och nu verkar det som om hela mediesverige och politiker har fått upp ögonen. Vi judar har ju vetat om hur det står till och om det har jag skrivit spaltmeter i flera tidningar. Men då har det inte tagits så seriöst.

För snart tre år sedan satt jag i Nyhetsmorgon och pratade om hur det är att vara jude i Sverige. Speciellt Malmö. Då sa jag att alla kommer glömma, men det gör inte vi. I tisdags var det så dags igen. Att sitta i Nyhetsmorgon alltså. Samma programledare som förra gången, men en annan ung man vid min sida, Daniel. Vi var båda nöjda med vår insats, om man nu kan vara nöjd med att prata om antisemitism, men dessvärre så blev det väldigt kort tid. Men bättre det än inget.

Min gästkrönika i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad som ska handla om försvar, blev istället en personlig krönika om den eskalerande antisemitismen. Med utgångspunkt att jag är född och uppvuxen i Malmö. Jag känner en sådan frustration över att det har ändrats så i mitt fina land.

Något som sägs rent ut nu - men som vi judar vetat om - är att man pratar öppet om att det till största grad är personer med rötter i del länder i Mellanöstern som begår dessa hemska brott. Det finns hot från vänster- och högerextremister också, men som sagt det mesta och allvarligaste är utförda av människor från Mellanöstern.

Jag känner att jag skulle kunna ägna mycket av min tid med denna fråga. Förra året föreläste jag om "hur det är att vara jude i Sverige" för en 9a på en skola i Nacka. Det är oerhört viktigt.

Vill ni se klippet från Nyhetsmorgon gå in på TV4/Nyhetsmorgon från den 12 december. Vi var med från kl 7.12
Och här är länken till min krönika:
https://www.sydsvenskan.se/2017-12-14/daisy-balkin-rung-det-kravs-hardare-tag-mot-valdsverkarna

 

Spekulerar över året som gått och vad som varit de stora händelserna i Daisys liv. Det där med att fylla 60 var ju riktigt riktigt roligt. Speciellt då jag faktiskt hade lite ålderskris några månader innan. Men så slog jag på stort, med mina mått mätt. Startade redan några dagar före med lunch med familjen. Sedan tog dottern och jag flyget till London och firade i tre dagar. Det var helt fantastiskt. Dottern överraskade med finlunch på Claridge's. På kvällen åt vi på Scotts och tog drinkarna på Connaugt. Det blev dagar som jag sällan glömmer.

Några dagar senare bjöd jag på mingel på Profil Hotel med närmare 50 gäster. Så oerhört trevligt att så många kom. Då fyller man ju gärna 60 igen. Födelsedagspresenten från sonen - en resa till Madrid blev också så urhärlig. Sonen och jag på lyxhotell, shopping, god mat och dryck och långa promenader.

Rent karriärmässigt var när jag blev gästskribent på Sydsvenska Dagbladet. Stort för mig som är uppfödd med Sydsvenskan hemma. Att få krönikera om försvaret är verkligen både utmanande och intressant. .

Att jag började dejta igen efter många år gav ju också en extra piff i tillvaron. Det måste jag erkänna. Och så pricken över i:et när jag för snart två månader sedan bestämde mig för att ändra min livsstil. Äta nyttigt. mycket grönt, inget bröd och smör, ta bort godis och kakor. Äta tre mål plus två mellanmål per dag och dagliga promenader. Det har verkligen gjort susen. Både fysiskt och psykiskt.

Det har onekligen varit ett bra och händelserikt år. Och det är ju inte slut än. Eller hur!

Vad har era bästa händelser varit? Jag är nyfiken.

Pratade med en ung landsman ( en skånepåg alltså) igår. Om allt mellan himmel och jord och mer därtill. Han sa många kloka saker den unge mannen. Bland annat att han tycker folk i Stockholm är sanslöst egofixerade. Som exempel tog han att ofta, för att inte säga nästan alltid, upplever han att när han frågar hur de mår, vad de jobbar med, hur det går på arbetet så svarar de med utläggningar om sig själva. MEN STÄLLER ALDRIG FRÅGAN TILLBAKA.

Och vet ni vad, jag kunde inte annat än att hålla med honom. Det stämmer verkligen på pricken. Den unge mannen hade bott tre år i London och så var det minsann inte där, sa han. Och inte himma i Skåne heller. Jag håller med honom där också. Jag upplever väldigt ofta samma sak. Man frågar av intresse och engagemang. Och av artighet och för att man verkligen bryr sig. Men så .......inget tillbaka.

Vad är det för hyfs? Är vi så självupptagna här i denna vackra huvudstad? Eller är vi ointresserade av andra medmänniskor? Jättetråkigt. Och när vi ändå är inne på detta med artighet, sunt förnuft, uppfostran och sådant, så har SL en kampanj just nu. På STORA affischer på bussarna kan man läsa att man ska låta dem som behöver det sitta, och låta passagerare som ska av bussen, gå av först. Sedan går man på själv. Men käraste nån, tänker jag, det är ju sådant som borde ligga i ryggraden. Eller hur? Är man kärring och vett&etikettpolis för att man tycker så. Nä det är jag inte, för den unge mannen tyckte ju samma sak.

Väldigt tråkigt att det har utvecklat sig så. Och så gäller ju även när man ger stans tröttaste ryggsäck eller väska platsen bredvid sig när det för övrigt är knökfullt i bussen. Om man nu inte fått ryggsäcken i huvudet först vill säga.

Så nu har jag sagt det. Och nu går jag över till mitt livstilsbyte - eftersom ni säkerligen är VÄLDIGT INTRESSERADE OM HUR DET GÅR.
Jo det går riktigt riktigt bra. Inga fler centimentrar har försvunnit: just nu ligger jag på minus 17 cm i midjan och 23 om stussen. Och det är fem veckor och en dag sedan jag startade. Men jag håller stilen och är lika motiverad som när jag började. Jag mår kanon både psykiskt och fysiskt. Inga begär efter varken godis eller kakor. Två gånger har jag varit sugen på en macka med smör och ost. Men har istället ätit mitt fröknäcke, ett ägg eller en banan.

Nu önskar jag er mina kära läsare en fin torsdag. Och tack för att ni läser min blogg.

Häromdagen trillar det in ett mail från en för mig helt okänd kvinna. Men när jag läser det och ser bilden börjar allt klarna.
Det är min första barnflicka Inger som har skrivit ett så otroligt trevligt meddelande att jag rördes till tårar.
Hon skriver bland annat att hon alltid undrat vad det blev av den lilla söta snälla flickan Daisy, som hon var barnflicka för mellan 1958-1959. Och så berättar hon att hon hittade mig via Google.

Vilken solskenshistoria. Nu har vi kontakt och jag är så nyfiken på så mycket. Hoppas att jag ska kunna träffa henne vid tillfälle när jag är i Skåne.

Här är en av bilderna Inger skickade till mig.

Egentligen brukar jag inte vara på gott humör i november. Då är det nästan mörkt hela tiden. Den där vintertiden tycker jag vi röstar bort och låter det vara sommartid hela året. Trots att en timme hit eller dit inte spelar någon roll så gör det faktiskt det för mig som HATAR MÖRKRET. Och jag blir låg. Men det tänker jag inte skriva om i detta inlägg - det tar vi en annan gång.

Nu går vi över till trefvligare saker. Som att jag minskat minskat 16 cm i midjan sedan jag startade mitt livsstilsbyte för 23 dagar sedan. Det är faktiskt helt otroligt. Och jag tycker fortfarande det är lätt.
Jag fortsätter mina fem måltider per dag - frukost, lunch och middag och två mellanmål. Jag käkar kyckling och lax och mycket plantbaserat och sallader. Till mellanmål blir det frukt eller mitt goda fröknäcke.

Idag blev jag sugen på en riktig macka med smör och ost. För första gången. Då sa min bästa Henrik, stå upp mot frestelsen. Och det gjorde jag för jag har inget sådant hemma. Och när jag begav mig ner på byn för att inhandla mat, så köpte jag inget tossigt alls. Jo choklad, för det hade jag bestämt att äta imorgon. Så det så.

Min dotter och Henrik är mina bästa peppare. Och det är underbart.
En sak till som hänt är att jag faktiskt mår både bättre psykiskt och fysiskt och det är verkligen helt otroligt. Jag brukar må lågt som sagt i november. Kanske det vänder nu!

Tack snälla ni för att ni läser och följer min blogg. Det är guld värt.

Handen på hjärtat, det är faktiskt alldeles för LITE fjäsk i Sverige. Om det har jag skrivit förr. Och sagt. Och jag står fortfarande för de orden - DET ÄR ALLDELES FÖR LITE FJÄSK I SVERIGE. Innan ni blir skogstokiga och bläddrar vidare till en annan blogg eller stänger ner datorn, så ska jag berätta hur jag tänker.

Jag menar ju inte det negativa fjäsket, eller det som vi här i Jantelandet kallar fjäsk. För någonstans så blir svenskar närmast generade eller illa till mods när de får en komplimang, uppskattning eller beröm. Men det är ju inte riktigt klokt. Nä se vi borde lära oss här i kalla Norden att ta emot det med öppna armar och bli "lite till oss" istället. Tänk så gott det är för kropp knopp och själ. För att inte tala om självförtroendet.

En sak till som det är bra för, det är att ge uppskattning, att ge beröm och till och med fjäska på. Jag har aldrig lärt mig det där med att hålla igen på sådant. Säger mer än gärna till en expedit eller servitris att hon/han har snyggt nagellack eller är en fena på att ge god service. Varför i all sin dar ska jag inte säga det, om jag tycker så? Ge mig ett enda skäl?

Vissa dagar strör jag runt med "fjäsket" och ser att någonstans långt därinne hos mottagaren så kommer stoltheten och lyckan fram. Och det gör mig så glad.

En gång för väldigt länge sedan, på den tiden jag var anställd, fick jag höra att jag gav för mycket komplimanger. Har ni hört något så korkat! Kan man verkligen göra det? EN sak är i alla fall säker, när jag ger komplimanger så menar jag alltid dem. ALLTID.

Nu säger jag det igen, det är för lite fjäsk i Sverige. Hörde ni?

I flera dagar har jag varit uppe med tuppen. Det tillhör verkligen inte vanligheten - då jag har svårt att somna. Om det har jag bloggat så många gånger. Jag ska förskona er. Däremot är det helt otroligt att vara uppe när andra människor vaknar. Jag som är ovan, noterar saker som jag aldrig sett tidigare. Bara det är ju kul. Och när jag då jobbat med möten med mera i flera timmar och tittar på klockan i tron om att den är typ 16 - 17, ser jag till min förskräckelse att uret endast är 13. Å andra sidan har jag fått mig tilldelat massor med timmar, bara sådär.

Visst är det förunderligt hur olika vi människor är på jorden. Kanske tur det, annars hade det väl varit sanslöst trist med en befolkning som alla är stöpta i samma form. Men de där som gnäller och inte kan glädjas åt andras framgångar eller tillgodokommanden, det är dem jag förundras över. Ni vet säkert själva vad jag menar. Nu när jag försöker ändra min livsstil, äta bra och nyttigare samt promenera varje dag, då kommer kommentarerna. De är inte många, tack och lov, och de har olika karaktär. Det tar jag givetvis, men vissa av de så kallade goda råden har jag så svårt för.

Självklart förstår jag att de flesta menar väl. Många vet ju inte heller min resa jag gjort genom alla åren. Med bantningar, fastekurer, viktväktarna och två magsäcksoperationer. Om det är något jag vet så är det allt om kost och motion. Sedan att jag lider av övervikt och inte lyckats/klarat att någon gång hålla vikten - gör säkert att många tror sig veta att jag brister i kunskap. Men se är det något vi överviktiga är specialister på - så är det kost och motion.

Man kan ge goda råd på flera olika sätt. Man kan kommentera framgång på många olika sätt. Min gode vän Henrik, som själv gjort en fantastisk resa med omläggning av livsstil, kost och motion han kan det där. Han gläds med mina 7 centimeter som försvunnit från midjan och sa igår: Daisy, skitbra jobbat. Viktigt att du äter dig mätt och att du gör precis som du gör. Promenerar och äter på fasta tider. Kanon Daisy. Och många av mina vänner är verkligen peppande och det lägger sig som bomull kring hjärtat. Jag lovar.

Energimissbrukarna, de som klankar och ser tristess och tråkigheter istället kan jag vara utan. Livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på sådant. Eller hur!

Förresten så hade jag mina boots med nitar på idag. Rätt häftigt med kärringen som promenerar runt på stan mellan möten i nitar. Tycker jag själv. Så det så.

Tack för att du läser min blogg och önskar en fin torsdagskväll